c kan känna sig core dumped.

Jag har varit med om något som faktiskt är värt att fira. Idag har jag programmerat. På riktigt. Nu äntligen känns det som att jag faktiskt lyckats åstadkomma någonting vettigt med min programmering! Eller det kanske är en smula överdrivet att påstå att mitt söta lilla program som nästan kan liknas vid en klocka faktiskt är vettig. För när man studerar den närmare är det ju en ganska knäpp avbild av en klocka. Men den funkar och jag känner mig så himla nöjd med mig själv. För en gångs skull har jag kunnat jobba på egen hand! Då jag rådfrågat någon har jag förstått direktiven och kunnat jobba vidare själv efteråt. Det är stort för mig då programmeringen fram tills nu mest tett sig vara ett virrvarr och krångliga kommandon och vanskliga funktioner. Java känns som ett trevligt programmeringsspråk att arbeta i. Man blir så glad när Eclipse hjälper en med att stänga parenteser och avsluta ens ord. I jämförelse med C är Java en riktig gentleman, jag är faktiskt lite betuttad. Hoppas vi kommer lika bra överens även i fortsättningen!
.
Imorgon ska jag försöka mig på 12 timmarsklockan. Lär bli lite svårare. Men jag är vid gott mod!

raindrops on roses and whiskers on kittens

Är skönt att man kan trösta sig med åsynen av fina möbler(stringhyllan!) och nya skor dagar som denna. För vissa dagar blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Skulle gå till Ica och köpa mjölk innan dansen. Men så sprang tiden iväg och det blev helt plötsligt superstressigt att hinna i tid till veckans jazzlektion. Vad gjorde Unn? Inte tog hon ett förnuftigt djupt andetag, sparkade stressen all världens väg och cyklade iväg mot dansklassen. Nejnej. Istället tar hormonerna över. Och inte är de speciellt förnuftiga av sig. Så istället för produktivitet blev det stortjut och ett förvirrat telefonsamtal till pojkvännen. En halv sekund senare är känslostormen över och jag kan tyvärr konstatera att dansen redan har börjat. Fuck.
.
Men screw that, tänkte jag och slog Evelina en signal. Så istället för att stressa sönder min förvirrade kvinnokropp i hopp om att hinna dansa lite begav jag mig till Geografigränd och åt våfflor med Eve, Mia och Henk. Så himla mysigt och framför allt dundergott.
.
Om sanningen ska fram så är fina människor en mycket effektivare uppmuntrare än både stiliga möbler och tjusiga pjucks, sammanlagt.

måndag på en onsdag

Känner mig en smula grinig och inte alls sugen på att kastas tillbaka in i den grumliga ankdamm skolarbetet ter sig vara just nu. Så nu ska jag vandra hemåt och betrakta min nya fina stringhylla. Hoppas den fortfarande sitter uppe!

Det är inte lätt att ha måndag på en onsdag.

På repeat

Kommer på mig själv med att nynna refrängen till en viss låt. Att det är just den strofen som återkommer är nog tyvärr ingen slump. Textraden som spelas upp är följande:

"Och jag grät mig till sömns efter alla dar..."






Ska det verkligen göra såhär ont?

hon såg så ledsen ut på ögona

Lyssnar på Bon Iver – Skinny Love och försöker bli på lite bättre humör. Egentligen finns det ju ganska mycket att vara glad för. Fick just ett jobb inför sommaren vilket innebär pengar som ger mig möjligheten att hitta på roligheter i ett senare skede. Men just nu känns det som att jag har en liten virvelvind som drar runt i min kropp. Tankar och känslor dras upp och flyger fram. Det river och piskar på samma sätt som kringflygande grenar mot huden.
.
Alldeles nyss hamnade jag i cyklonens mitt, dess lugna centrum. Det där epicentrumet återkommer då och då. Varpå jag kan andas ordentligt och jag känner att just där och då är jag ganska nöjd. Sedan bär stormen av åt ett annat håll och återigen står jag i den gastkramande vinden med små vassa grenar haglande mot mitt ansikte, utan luft i lungorna.

Bristen på rödvin

Då kan man kryssa Tenta i Datastrukturer och algoritmer från sin fiktiva att-göra-lista. Återstår bara ett antal inte så fiktiva saker att göra innan det bär av till Österrike och the Alps på onsdag. Men det fixar sig. Påbörjade ett lite halvhjärtat försök att packa packning men jag började titta på tågbiljetter München-Bad Gastein istället.
.
När jag gick från tentan var jag dundersugen på att dricka vin. Men då alla andra var måndagstorftiga eller hockeybögar blev det inget sällskap. Tänkte att jag ändå skulle ta mig ett glas rött till maten. Fast när jag väl tagit ut min förträffliga hemlagade lasange ur ugnen var jag så hungrig att jag glömde bort vinglaset jag hade lovat mig själv. Typiskt. Och att börja dricka vin nu bara för att känns lite onödigt. Så det får bli en annan gång... fast vid närmare eftertanke lär det bli rödvin och lunch i backen redan på torsdag. Att uthärda tills dess blir nog inget större problem.
.
Nu är det natt.
Pussilago

En hyllning till manlig nakenhet

Att få manlig nakenhet att se sensuellt ut är inte det lättaste. Men fotografen som fångat teakwondomästaren Samuel Dekeber på följande bild har gjort ett mästerligt jobb! Den här bilden var med i Mars-numret av Elle och den är hemsökande vacker.

Jag förstår mig inte på folk som...

Jag förstår mig inte på folk som inte har en  tvålpump i köket. Är meningen att man ska springa iväg till badrummet för att tvätta händerna innan man börjar laga mat? Kanske tänker dessa människor att man ska tvätta händerna med diskmedel(ve och fasa!)?!? Vilket i sin tur torkar ut vintertorra händer ytterligare. Eller innehåller dessa hushåll bara sluskar som struntar totalt i att vaska bort eventuell snusk från fingrarna?
Jag är förundrad.

ansikte utåt för interaktion.nu

Jag har hamnat på förstasidan på programsajten!
Interaktion och Design, programmet jag går, har en jättefin webbplats. Och det absolut första man ser när man går in på den är mig hållande en ID skylt. Tanken är att detta ska locka dem som ska välja utbildning i höst att vilja läsa mer om vårt program. Vi får väl hoppas att jag säljer helt enkelt, så att vi får en härlig nolla-klass.
.
För övrigt tycker jag det är en rätt fin bild med dammen och Umeå-björkar i bakgrunden. Samt den ytterst iögonfallande skylten.
Nyfiken? Klicka på bilden så ska du se att du vidarebefodras till interaktion.nu

Poängskörd

Jag är vaken och har frukosterat. Poäng.
Fick ganska mycket gjort på flashfilmen igår. Hinner nog få klart det på måndag natt/tisdag. Poäng.
Ska alldeles strax gå till skolan för att påbörja tentaplugget. Poäng (fast lite avdrag för att jag inte pluggat någonting förrän nu).
Har lärt mig snabbkommandot för fetstilt och kursivt. Poäng
Så trots den unga timmen har jag fått minst tre och ett halvt poäng! Någon annan som är sugen på att bli inkluderad i mitt bölöningssysten? Tala i så fall om hur man snabbkommandoar fram understruket. Känns som en härligt sak att lägga till min kunskapsbank!
.
Vill förresten dela ut ett gäng poäng till La Roux som kickstartade min dag! Så jäkla skön låt att vakna till!
.
Förresten var jag och delade med mig av mitt blod igår. Ge blod.nu!

skönhet och flashfilm

Det snöar igen. Men trots att min inre kalender påstår att våren borde vara i antågande kan jag inte låta bli att tycka att de vita flingorna som singlar och virvlar sig ner mot marken utanför mitt fönster är otroligt vackra. Flyttade till och med min kontorsstol till andra sidan bordet för att jag skulle kunna titta på dem samtidigt som jag jobbar vidare med flashfilmen. Så det är här på andra sidan bordet jag kommer att tillbringa resten av eftermiddagen och förmodligen även större delen av kvällen.

Modeller

Modeller. Ett fascinerande fåtal. Eller är de egentligen så himla få? Off the top of my head kunde jag utan hesitation komma på  ett helt gäng bekantingar som antingen jobbar/jobbat som modell eller gjort modelljobb. Man tänker att de är så himla få de där som begåvats med ett utseende så pass fagert att de faktiskt förtjänar epitetet modell. Men om jäg tänker ett halvt snäpp utanför min vanliga vänkrets  kan jag komma på ännu fler. Är det normalt att känna så här många modeller?



Personerna ovan är:
  • Erik, gammal scoutkompis och pojkvän under tre veckor i mellanstadiet.
  • Tilda, Lovisas kompis som bodde i tältet brevid på arvika.
  • Ivana, campmate och min bästis kombo (vars mjukisbyxor jag fortfarande inte lämnat tillbaka).
  • Fanny, växjövän.
  • Hills, del av härliga kompiskonstallationen ca 06-07.
  • Emma, klasskompanjon från gymnasiet.
  • Amanda, vän av vänner som dejtat en killpolare av mine.
  • Ylva, systra mi.
  • Ebba, mellanstadieklassis.
  • Robin, boyfriend of Clara och bekant.
  • Pia, red i samma ridgrupp som mig.
En fager skara må jag säga.
När jag ändå håller på att lägga upp bilder på andra människor i från round-the-way som modellat måste jag ju nästan slänga in något om sextonåriga Unns bedrifter. För ja, även jag har en gång i tiden blivit anlitad att vara med på bild. Sicken söt unge jag var!

Tror jag på twitter?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Men jag tänkte se om det där med twitter är någonting att ha. Det är ju egentligen exakt samma sak som statusuppdateringarna på facebook. Med den lilla skillnaden att ingen lär läsa mina tweets. Så varför? Well... det ser ju åtminstone lite snajsigt ut längst ner i min blogg-meny. Så jag får hålla till godo med det som enda motiv.
.
Fast en tråkig sak är att jag inte fick ha det användarnamn jag ville ha. Tänkte nämligen heta Swanströmskan. Men internationell som den sidan är så godtogs inte ö. Typiskt. Så det blev (som vanligt) användarnamnet unnderbar. Så utifall att någon mot förmodan skulle vara införstådd med hela Twittergrejen så kanske det är värt att veta.
.
Så frågan 'Tror jag på Twitter?' är ännu att bli besvarad.

Måndagsgåvor till Unn

I helgen shoppade jag med ombud på IKEA.Ska nog försöka skutta iväg till Evelina och hämta upp mina nya ägodelar. Slog på stort och beställde dessa två braiga saker:
Blått durkslag och svart skohorn. Den totala notan för mitt spenderade hamnade på hela 25 riksdaler. Jäkligt värt ändå! Så nu kan jag kryssa bägge dessa artiklar från min ständigt uppdaterade önskelista.
.
Ikväll ska jag roa mig med att komplettera labben som gick ut på att analysera komplexiteten hos pseudo-kod. Och eventuellt en smula flashfilmsskapande till berättartekniken. Det återstår att se.

Computer scientist? Inte ännu.

Nu har jag suttit i en och en halv timme och kämpat med att installera Flash. Trots pojkvän på telefon support och uttrycksfulla svordommar har det inte gått så bra.
Min teori är att installationsprocessen är datorgudarnas straff mot dem som lever i synd och igorans. Vilket jag nog är skyldig till, att inte klara av detta trots att jag går ett program på CS (Computer Science) känns en smula fail.

husdjurslös

Husdjurslängtan. Exakt så kan man sammanfatta det tillstånd jag befinner mig i. Och det blev inte ett dugg bätte av att jag träffade på en ensam irländsk setter-flicka på vägen hem från Poetryslam:et. Hon sprang iofs hem igen innan jag fick för mig att det var en bra idé att kidnappa hennes söta bruna ögon och lena gyllenbruna päls.

De senaste veckorna har jag gång på gång kommit på mig själv med att sakna ett djurs närvaro i mitt liv. För hur underbart hade det inte varit med en vovve som viftar på svansen och hälsar en välkommen hem varje gång man spatserar in genom dörren? Eller kanske en kisse som ligger och spinner i sängen? Det hade varit ljuvligt! Naturligvis hade det också varit krabbigt att behöva ta hand om en sådan följeslagare. Men kanske ändå värt?

Men jag har faktiskt lovat mig själv att inte skaffa mig något husdjur, i alla fall inte första året på min utbildning. För nu vill jag låta mitt liv krets kring mig själv, jag vill ha möjligheten att vara fri på det sättet man har möjlighet att få vara som student. Så även om det hade varit otroligt mysigt med en hund eller katt vill jag inte göra det åtagandet riktigt ännu.
.
Dessutom misstänker jag att denna längtan grundar sig i en viss kärlekskrankhet. Mitt behov av att bli sedd och få känna fysisk närhet till någon som tycker om mig är väl tyvärr inte riktigt tillgodosett. Så för att undvika att längta allt för mycket efter pojkvännen ser mitt undermedvetna till att söka efter alternativa källor att få det där underbara kravlösa umgänget. Du vet, den där fantastiskt tillfredsställande känslan man får av att vistas i samma rum som någon utan att behöva prata eller underhålla varandra hela tiden. Och djur gör det bättre än de flesta människor.
.
Ronda-Vovven och Mördarkatten. Saknar mina flickor! Men jag får ju åtminstone träffa Mördarkatten i påsk!

blä och tråk

Sitter i en av Linux-salarna på skolan och ber till programmeringsgudarna att min hash-tabell ska skriva sig själv. Mitt program verkar dock inte vara så värst villig att på egen hand knappra kod. Synd tycker jag.

Vill gå hem, men jag vet att jag har så mycket jobb att göra och bara en vecka att få det gjort. Så det suger lite. Min kväll kommer gå åt till att komplettera (läs: göra om) förra labben. Är inte ett dugg motiverad. Skulle mycket hellre sy klart min andra gardin. Den första färdigställde jag igår så den är redan upphängd.

Tråktråk. Kan inte ens skriva ett inspirerande blogginlägg just nu.

Bloglovin

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/52327/unns-blogg?claim=uukpw2cqrgk">Följ min blogg med bloglovin</a>

Tribute

Ice-Cream for breakfast. Check.
A little champange and it would be the perfect tribute.
<3

Svårigheterna med ett lyckligt slut

Det förekommer allt för få lyckliga slut nu för tiden. Speciellt i de historier jag ibland ägnar mig åt att fantisera ihop i mitt huvud. När jag hittar på en sådan berättelse lägger jag alltid stor vikt vid inledningsscenen och slutet. Det måste gå ihop på något sätt så att man känner en fin avrundning och någon snygg slut-klatch så att hela berättelsen blir självklar och viktig. Det finns ju naturligtvis många sätt att göra detta. Och ett av de absolut enklaste är att införa ett tragiskt slut. Eller åtminstone lite melankoliskt.
.
Så när jag alldeles nyss slogs jag av en väldig lust att skriva en novell tyckte jag att slutet jag kommit på blev så himla ledsamt. Det är synd att en lycklig historia är mycket svårare att väva samman så att man känner sig nöjd själv. Vilket egentligen är lite märkligt då jag är av åsikten att det är extremt mycket härligare med lyckliga slut när jag läser andras verk.
.
Okej, i ärlighetens namn så är novellen jag för tillfället har i huvudet en hästnovell. Anledningen till detta är att när jag upptäckte novellen som litteraturform var det i Min Häst, du vet, serietidningen. I själva verket förekom det en hel del bra historier däri under den tiden jag läste den (fram till jag var ungefär 14, då började de köra repriser på allt och slutade prioritera duktiga serietecknare). Så jag blev onekligen väldigt färgad av detta. Vilket innebär att nästan alla de historier jag fantiserar ihop för mitt eget höga nöjes skull innehåller hästar på något vis. Det blir som en extra gnista av magi att låta ett så mytiskt, primitivt, klokt och vackert djur vävas in i handlingen.
.
Av denna anledningen blir ju de olyckliga sluten i mina historier så väldigt mycket mer hjärtskärande för en hästflicka som mig. Så varför ska det vara så himla klurigt att fabricera ihop ett slut som får ens karaktärer att må bra? Det är min fråga.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0