Läs Unns tankar

Klarade körkortsteoriprovet idag!
Efter många om och men. detta har varit en riktigt manodeppressiv dag. Jag har varit galet nervös, så besviken att jag gråtit, strålande glad, arg och de flesta känslor man kan tänka sig. Har nog inte varit såhär emotionellt utmattad sen den där dagen när min klass bahagade att inte dyka upp för att åka till min sommarstuga (fö den dagen då jag, Emil och Oscar bildade en enhet..inte träffat någon av dem på länge nu...I miss my men!). Ansåg mig vara för trött för att dansa så jag sket i det. JAg är verkligen helt slut! Och så har jag himla ont i huvudet. Men man är aldrig för trött för en lista med bra saker!

Dagen bästa:

• Känslan när ordet 'Godkänd' kom upp på skärmen. Helt overkligt!
• Siri:

  "Jag, som du vet, forstar det dar med att du ville ha trygghet och jag tycker du gjorde the right thing. Och att han ar ett segt arsehole som inte tror pa karleken och ar allt for javla sjalvupptagen och praktisk i sitt satt att se pa karlek."

• Hello Saferide aka Annika Norlin. Hennes I Wonder Who Is Like Thin One är det enda jag lyssnar på när jag kommer hem. Har du inte spanat in redan så MÅSTE du det nu. Me loves.

• Billie the Vision and the Dancers.
  They're the only reason I've gotten through this day without going mad.

• Detta kanske inte är så bra, men lite roligt. Jag kommer se ut som en rufisg, trött, giraff på mitt körkort när jag väl lyckas ta det. Vetifasen hur min hals lyckades bli så himla lång på bilden, men lång blev den. och iom att man skulle ta av sig glasögonen så ser jag trött ut eftersom jag då har svårt att fokusera blicken. Menmen. Körkortet kom helt plötsilgt ett bamsesteg närmre och jag är så otroligt tacksam för det!

• JAg behöver inte plugga när jag kommer hem från jobbet! Så sjukt skönt! I pitty all ye school-goers!
  nu kan jag i godan ro ägna mig åt mitt korsstygn eller kanske tom läsa en bok! Det var pinsamt länge sedan jag läste något som inte hade titeln Körkortboken. Jag vill läsa igen! I love reading! I reallt do! Undrar vad jag ska läsa nu då... o.O

 Jobbig grej är att jag inte är helt hundra på var jag har mitt pass. Måste nog searcha lite effektivt typ NU om det ska bli något Egypten för min del. >.<

But God I'm Good!

Varför känner jag mig så mycket som Annika Norlin these days?
Olyckligt kär, bitter och egen. Synd bara att jag inte kan skriva fantastiska sånger som hon. Och har lika fina kläder. För tillfället när jag en förälskelse till hennes nya Hello Saferide låt 'I woner who is like this one' (people are like songs). Den är så fantastisk! Den går ut på att människor är som låtar, de påverkar en olika, vissa fastnar man för direkt och vissa gillar man mer efter hand. Och jag känner ungeför precis så här just nu. Lyssna och älska!

Imorgon har jag körkortsteoriprovet. Kanske kuggar jag kanske klarar jag det. Vem vet. Jag orkar inte bry mig så mycket just nu. Men jag är nervös. Typ.

Klockan ärnu nolltrettiotvå (0:32) och jag har precis kommit hem från deluxe. Sitter i min säng och äter plättar med händerna. Insåg att jag måste ha en Internetsladd för att kunna blogga så jag använder mig av word och lovarmigsjälv att publicera detta imorgon.

Lyssnar på Hello Saferides Ipod X-mas. På repeat. Känns som att den passar väldigt väldigt bra just nu.

Jag vet inte varför jag envisas med att hålla på med män...det gör ju bara ont mest hela iden. Som nu.

Och varför envisas män med att förstöra min favorit högtid? Jag vet inte. Kanske finns det någon grandios glädje i att få mig att bli nerkärad och sen sparka ner mig så brutalt som möjligt? Right around Christmas. Vad vet jag?  Det verkar ju onekligen vara så. Vilket suger.

Träffade Erik på Deluxe, alltså Erik som i siri och andreas' erik. Och jag tror inte han var införstådd på den senaste länken i the chain of events så jag kände mig obligated att ha 'Hej, jag är "tillsammans" med din bästa kompis kallpratet med honom.' Which kinda sucked då jag tyvärr inte är tillsamans med hans bästa kompis. Snarare tvärtom.

Men jag och Magnus drack Annika Norlin-drinkar. Söta och rosa utanpå men bittra som bara den. Det gjorde mig lite happy.

Idag har verkligen varit den värsta dagen på länge. Det mesta har liksom gått snett eller skitit sig på något vis. Men efter ett tag kom jag in i något tillstånd av att nu kan det liksom inte bli så mycket värre. Så då blev jag glad av allt elände. Konstigt nog. Tex när jag fick punka på väg ner till stan när jag skulle möta Magnus, Sigrid, Lijsa och ölandsknasfredrik då  svor jag iofs väldigt mycket och högt (paret som var ute och gick med sin hund bytte sida) men sen skrattade jag, bara för att allt var så hemskt.

Fan, jag trodde verkligen inte att det skulle göra mig så ledsen.

Pallar inte mer nu.

Varför lägger männen huvudet på sned när de tänker?
För att deras två hjärnhalvor skall få kontakt.

Vad är det för likhet mellan p-platser och män?
Antingen är dom upptagna eller handikappade.

Varför gillar män bilar och motorer?
Dessa kan de i varje fall manipulera.

Vilken är skillnaden mellan en man och en katt?
Ingen, båda är mycket rädda för dammsugaren.

Vad kallar man en intelligent, känslig och vacker man?
Homosexuell.

Vad är den gemensamma nämnaren för moln och män?
När de försvinner kan man hoppas på en vacker dag.

Vad är den gemensamma nämnaren för män som frekventerar barer fär ungkarlar?
De är alla gifta.

Vad är skillnaden mellan en mans hjärna och en oliv?
Färgen.

Vad bör en kvinna göra när mannen springer sicksack i trädgården?
Fortsätta skjuta.

Männen är beviset för att reinkarnation existerar.
Man kan inte bli så dum under ett enda liv!

Varför är männen hjulbenta?
Oviktiga saker sätter man inom parentes.

Fruktansvärt dålig humor. Men det var någon som var lite söt.

Det är som att det pågår en inre kamp i mig. Jag känner mig rätt låg och allmänt deppig. Men någon liten del av mig någonstans kämpar för att jag ska vara glad och må bra.

Så i min milkshake av ledsenhet, för ja, jag jämför ledsenhet med en milkshake...ledsenhet för mig har lite den konsistensen. Sådär trögflytande, klibbig och förvandlar de fina, klara färgerna från livet till en lite daskig blandning som drar mot grått. Och det är omöjligt att ha med ledsenhet att göra utan att det smetar av sig på allt man har att göra med så att även det får en klistrig beläggning av jobbig känsla, i likhet med milkshake.
Så i min inre milkshake av ledsenhet bubblar det titt som tätt upp små glädjekänslor.
VIlket känns otroligt hoppfullt.

Is it really really worth it? It's almost like this whole thing takes more energy from me than it provides me with.
So my question for myself is: Is it worth it? Do I have the energy to cope with the annoying stuff?
I mean, it doesn't have to be like this. I know that. What I don't know is whether or not it's the uncertainty of it all that's getting to me or if it's not just that...

Although, something I do know is that I can't bare things beeing the way they are for very much longer.  
Hard to believe that security could be such a factor. But it is. At least for me.
And that's another thing...now that I'm aware of my patterns I can't help but wonder how much of this that's in my head. Yet, this is not a relationship that strengthens me and boosts my confidence. Not right now anyway. And I am not in any way obligued to put myself through this if it isn't rewarding.
And I deserve a good relationship. Not just some weird gray zone between single- and togetherness.

Why are easy matters of the heart so complex?