Svårigheterna med ett lyckligt slut
Det förekommer allt för få lyckliga slut nu för tiden. Speciellt i de historier jag ibland ägnar mig åt att fantisera ihop i mitt huvud. När jag hittar på en sådan berättelse lägger jag alltid stor vikt vid inledningsscenen och slutet. Det måste gå ihop på något sätt så att man känner en fin avrundning och någon snygg slut-klatch så att hela berättelsen blir självklar och viktig. Det finns ju naturligtvis många sätt att göra detta. Och ett av de absolut enklaste är att införa ett tragiskt slut. Eller åtminstone lite melankoliskt.
.
Så när jag alldeles nyss slogs jag av en väldig lust att skriva en novell tyckte jag att slutet jag kommit på blev så himla ledsamt. Det är synd att en lycklig historia är mycket svårare att väva samman så att man känner sig nöjd själv. Vilket egentligen är lite märkligt då jag är av åsikten att det är extremt mycket härligare med lyckliga slut när jag läser andras verk.
.
Okej, i ärlighetens namn så är novellen jag för tillfället har i huvudet en hästnovell. Anledningen till detta är att när jag upptäckte novellen som litteraturform var det i Min Häst, du vet, serietidningen. I själva verket förekom det en hel del bra historier däri under den tiden jag läste den (fram till jag var ungefär 14, då började de köra repriser på allt och slutade prioritera duktiga serietecknare). Så jag blev onekligen väldigt färgad av detta. Vilket innebär att nästan alla de historier jag fantiserar ihop för mitt eget höga nöjes skull innehåller hästar på något vis. Det blir som en extra gnista av magi att låta ett så mytiskt, primitivt, klokt och vackert djur vävas in i handlingen.
.
Av denna anledningen blir ju de olyckliga sluten i mina historier så väldigt mycket mer hjärtskärande för en hästflicka som mig. Så varför ska det vara så himla klurigt att fabricera ihop ett slut som får ens karaktärer att må bra? Det är min fråga.
Kommentarer
Postat av: Ilsa
Du klarar inte det för innerst inne vet du att det bli för klyschigt och det får dig att vilja kräkas och därför väljer du att behålla någon form av kvalitet på dina historier :)
Postat av: Petra
Jag kan bara hålla med dig om Min Häst. Novellerna var king, men som sagt, när Lena Furberg passerat sin glans dagar var tidningen inte riktigt den samma. Jag hittade en gång en novell som handlade om min sköthäst Olympic, och den slutade sorgligt med att han åkte iväg till en ridskola i Umeå. Så även olyckliga slut kan vara lyckliga i längden.
Trackback
