Svimming along
Så de blev! Jag har nu sållat mig till skaran av bloggare. Lets se how long I'll keep it up now shall we?
Att skriva blogg är nog lite som att motionera, man måste göra det till en vana.
Fast å andra sidan svimmar man nog inte av att blogga, vilket jag höll på att göra idag på Friskis&Svettis.
Jag har lågt blodtryck vilket gör att det svartnar för ögonen på mig när jag reser mig för snabbt ur en soffa/ en säng/ sittande position. Detta kan jag leva med då jag vet att risken för hjärtsjukdomar är avsevärt mycket mindre för mig än för gemene man. Men ibland kan det vara en smula negativt. Som idag. Jag var duktig nog att gå på ett gympa pass på Friskis. Jag och min pappa gick på medel-passet, as usual. Fyrtio minuter in i passet känner jag hur mitt synfält börjar krympa, vidvinkelsynen försvinner. Jag ignorerar detta faktum och snart känner jag att sätter jag mig inte ner nu kommer jag att svimma. Skoj! Och det jobbigaste med detta när det händer är att jag inte kan kontrollera det. Det är så frustrerande! Att inte kunna styra över sin egen kropp. Att inte kunna fortsätta springa även om jag skulle vilja känns så weird. Riktigt, riktigt obehagligt!
Fast det värsta är ändå allas blickar. "Ts, hon orkar inte ens ett medel-pass!", "Hon måste ha jätte dålig kondition!", "Borde hon inte gå på ett bas-pass?", "Hon har säkert skippat lunchen för att gå ner i vikt, dumma flicka!". Jag får bara lust att skrika: -NEJ, JAG ÄR INTE OTRÄNAD! JAG DANSAR TRE GÅNGER I VECKAN OCH RIDER MINST EN JAG HAR VISST KONDITIONEN FÖR DET HÄR! JAG HAR BARA LÅGT BLODTRYCK!!!"
Jag träffade en av vännerna på gympan.
Benjamin, jag har bara lågt blodtryck. Bara så du vet.
Att skriva blogg är nog lite som att motionera, man måste göra det till en vana.
Fast å andra sidan svimmar man nog inte av att blogga, vilket jag höll på att göra idag på Friskis&Svettis.
Jag har lågt blodtryck vilket gör att det svartnar för ögonen på mig när jag reser mig för snabbt ur en soffa/ en säng/ sittande position. Detta kan jag leva med då jag vet att risken för hjärtsjukdomar är avsevärt mycket mindre för mig än för gemene man. Men ibland kan det vara en smula negativt. Som idag. Jag var duktig nog att gå på ett gympa pass på Friskis. Jag och min pappa gick på medel-passet, as usual. Fyrtio minuter in i passet känner jag hur mitt synfält börjar krympa, vidvinkelsynen försvinner. Jag ignorerar detta faktum och snart känner jag att sätter jag mig inte ner nu kommer jag att svimma. Skoj! Och det jobbigaste med detta när det händer är att jag inte kan kontrollera det. Det är så frustrerande! Att inte kunna styra över sin egen kropp. Att inte kunna fortsätta springa även om jag skulle vilja känns så weird. Riktigt, riktigt obehagligt!
Fast det värsta är ändå allas blickar. "Ts, hon orkar inte ens ett medel-pass!", "Hon måste ha jätte dålig kondition!", "Borde hon inte gå på ett bas-pass?", "Hon har säkert skippat lunchen för att gå ner i vikt, dumma flicka!". Jag får bara lust att skrika: -NEJ, JAG ÄR INTE OTRÄNAD! JAG DANSAR TRE GÅNGER I VECKAN OCH RIDER MINST EN JAG HAR VISST KONDITIONEN FÖR DET HÄR! JAG HAR BARA LÅGT BLODTRYCK!!!"
Jag träffade en av vännerna på gympan.
Benjamin, jag har bara lågt blodtryck. Bara så du vet.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
