utan karta och kompass
Tusen tankar om total stiltje. Jag vet faktiskt inte riktigt var jag befinner mig just nu. Känner inte igen mitt emotionella landskap. Det är ungefär som att jag är ute och orienterar på mellanstadievis och vet att jag är på väg åt rätt håll men inte kan få ordning på kartan. Så jag improviserar och går i blindo åt ett håll som kanske kan vara rätt. Eller helt fel. Men förr eller senare hamnar jag nog rätt, även om jag måste gå lite omvägar för att ta mig till kontrollen så kommer jag att hamna där i sinom tid. Så mycket är jag i alla fall säker på.
För jag kan inte se mig själv i någon annan slutsituation än att jag kommer i mål med alla stämplarna i rätt ruta. Kanske sitter någon bakochfram eller uppochner...eller bägge delarna. Men jag kommer att komma i mål. Kanske inte snabbast av alla, fast det gör inte mig så mycket. Jag kommer förmodligen få ut något av alla mina villovägar.
Som E till exempel. Det är väl förmodligen inte rätt stig alls. Och det är väl därför jag känner mig lite vilsen nu. För att den insikten börjar krypa fram ur snårskogen och bita mig i smalbenen. Och att ha insikter som bits i anklarna är då inget jag är van vid, därav förvirringen. Men samtidigt är man lite för envis för att vilja vända tillbaka riktigt ännu. Fast nu börjar snåren tätna och få törnar. Det är inte lika lätt att lura sig själv att fortsätta längre. Och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt jag har fått stigen att vika sig bort från dit jag ska. Så är jag intresserad av att springa barfota nerför en taggig väg som går i sicksack? Det känns ju sannerligen inte som det smartaste jag kan ta mig till. Och hur gärna man än hade velat tro att det blev bättre längre fram, så finns det tyvärr inte några indikationer på att fallet är sådant. Så jag kanske borde motivera mig själv att jag ska tänka om. För jag vill ju ändå ha det jag letar efter. Så för att komma åt mina kontroller, mina delmål som kommer att lyfta mig lite närmare mållinjen får jag nog ta mig i kragen och göra något åt de värsta av villovägarna.
För jag kan inte se mig själv i någon annan slutsituation än att jag kommer i mål med alla stämplarna i rätt ruta. Kanske sitter någon bakochfram eller uppochner...eller bägge delarna. Men jag kommer att komma i mål. Kanske inte snabbast av alla, fast det gör inte mig så mycket. Jag kommer förmodligen få ut något av alla mina villovägar.
Som E till exempel. Det är väl förmodligen inte rätt stig alls. Och det är väl därför jag känner mig lite vilsen nu. För att den insikten börjar krypa fram ur snårskogen och bita mig i smalbenen. Och att ha insikter som bits i anklarna är då inget jag är van vid, därav förvirringen. Men samtidigt är man lite för envis för att vilja vända tillbaka riktigt ännu. Fast nu börjar snåren tätna och få törnar. Det är inte lika lätt att lura sig själv att fortsätta längre. Och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt jag har fått stigen att vika sig bort från dit jag ska. Så är jag intresserad av att springa barfota nerför en taggig väg som går i sicksack? Det känns ju sannerligen inte som det smartaste jag kan ta mig till. Och hur gärna man än hade velat tro att det blev bättre längre fram, så finns det tyvärr inte några indikationer på att fallet är sådant. Så jag kanske borde motivera mig själv att jag ska tänka om. För jag vill ju ändå ha det jag letar efter. Så för att komma åt mina kontroller, mina delmål som kommer att lyfta mig lite närmare mållinjen får jag nog ta mig i kragen och göra något åt de värsta av villovägarna.
Kommentarer
Trackback
