Läs Unns tankar

Snart är det Siesta! Jag längtar faktiskt nu. Trots att de flesta av mina övertalningsförsök gentemot mina vänner har misslyckats ganska brutalt ska det bli roligt. Jag ska åka med min lillebror och jag ska lära honom allt jag kan! Dessutom kommer jag ha Mårten, Toffe, Emanuel och förmodligen även Andreas på plats. Det blir fest! Och jag har ännu inte gett upp alla försök att få med mig fler.
Man måste ju inte ens åka för musikens skull. Fast i mitt fall finns det ju inte mycket att klaga på vad det gäller Markans bokningar. Såhär ser rutan där jag har skrivit my favorite music på facebook:

Anna Ternheim, The Arcade Fire, Arctic Monkeys, Belle & Sebastian, Billie the Vision & the Dancers, Britta Persson, Damien Rice, Death Cab for Cutie, Hello Saferide, Hellsongs, Jens Lekman, José Gonzalez, Kaiser Chiefs, The Killers, Lasse Lindh, Maia Hirasawa, Marit Bergman, Miss Li, Moneybrother, Salem Al Fakir, Sambassadeur, The Shins, Suburban Kids With Biblical Names, Säkert! (dvs alla Annika Norlins alteregos), Those Dancing Days, Timo Räisinen, Vega.

Och här följer nu en lista på bokade band till Siesta, som jag vill se. Tänkte bocka av det som matchar rutan härovanför. Och så sätter jag en halv bock på det jag lyssnar/har lyssnat på men som inte finns displayat i favvorutan.

Billie The Vision And The Dancers √ Check
Britta Persson √ Check
Christian Kjellvander
El Perro Del Mar
Familjen /
Firefox AK /
Florence Valentin /
Håkan Hellström /
Hästpojken
José González √ Check
Kristian Anttila
Looptroop Rockers /
Lykke Li
Moneybrother √ Check
Moto Boy
Those Dancing Days √ Check
Vapnet /

Fem av mina for the time beeing ABSOLUTA FAVORITBAND. Och sex halva bockar. Samt en liten skara artister jag har som ambition att lyssna in mig på innan jag åker.
Åh...festival!

---

Igår när jag tänkte på festival och sommar började jag tänkta på sommarkärlek. Och då fick jag en flashback, inte till sommar men till tidig vårvinter. Till en soffa och en kyss. En kyss som gjorde mig yr, sådär så att man måste hålla i sig... och då håller man i honom. Vilket får konsekvensen att man bara faller. Helt hejdlöst och underbart. Så som sommarkärlek känns. Varför kunde jag inte få behålla den känslan?

I nuläget är det distans som gäller. Och nu menar jag inte distans på det där sköna, fan vilken distans hon har till sig själv, sättet. Jag menar att jag har blivit distansierad från mig själv, från det jag känner eller snarare borde känna. Och det verkar funka bra för min omgivning. Det är ju praktiskt för dem om jag inte är speciellt känslosam. Fast passar det för mig? Eller är det precis det det gör bara att jag inte är van ännu?  Eller är det bara så att jag blivit totalt avtrubbad? Jag har ingen fucking aning.
Detta låter väldigt krisigt alltihopa. Men det känns inte som att jag krisar, inte ännu i alla fall.
Fast det känns ändå lite som att jag har tappat någon slags glöd.
Nothing feels the same anymore.
Jobbet, jag går dit och jobbar. No passion what so ever.
Hemma, jag försöker desperat göra någonting med den uns kreativitet som inte dött. Just trying to make a differance.
Friends, vad ska jag säga. Det är ju trevligt att ha vänner. Men vem är jag när jag är med folk? Det är någonting som inte stämmer. Kanske har det ngt att göra med att jag lately spenderat mkt tid med folk jag inte känner så väl. Maybe. Fast det är väl ändå jag? Eller är det inte det?

Oväntad turn of thoughs här. Men det känns som att någonting saknas. Kanske är det hästarna och dansen som min körtelfeber stal ifrån mig. Ska nog se till att komma iväg till stallet på torsdag. Jag tror jag behöver det.