Läs Unns tankar

Jag vet inte, men jag känner mig så himla avskuren från allt verkligt. Alla verkliga känslor, alla verkliga människor...ja allt.
Just nu bara väntar jag på att få börja leva igen. På att få vara med människor. Att verkligen leva. På något vis känns det som att ingenting är på riktigt just nu. Fast ändå är min tillvaro väldigt mycket mer right here än den brukar vara. Det finns liksom inte så många saker som distraherar, alltså blir man väldigt grounded i sin uppfattning av världen.
Fast jag har ju en ordentlig tankedistration. Av någon anledning finns det ett givet ämne som mina tankar har en tendens att sväva tillbaka till. Men. Det är ju alltid så mycket osäkerhet på hur det egentligen är/kommer bli att jag på något vis inte riktigt hoppas längre. Eller jo, det gör jag ju verkligen! Men jag har lagt mig till med något slags segt tålamod. Inga explosiva känsloutbrott här inte. Vilket känns lite boring. Jag gillar intensitet...segness är inte riktigt my thang. And right now things are moving in slowmotion. Blä.

Jag vill leta påskägg! Tyvärr verkar det inte bli några påskägg för mig i år. And I love påskäggsletande och ätande(godis!!)! Men då jag inte är helt hundra ännu (sjukdag #16 in fact) fick jag inte följa med till morföräldrarnas place på påskmiddag.
Fast jag har ätit en egenhändigt ihopsnickrad påskmiddag med köttbullar, prinskorv och potatisgratäng. Eller köttbullarna och prinskorven gjorde jag ju inte själv. Och potatisgratängen var ju rester från kvällsmaten igår, som mamma gjorde.... Men jag kan åtminstonde ta åt mig äran för att ha komponerat maten och värmt den!
Känns väldigt opåskigt och tråkigt på alla sätt och vis. Ge mig lite kärlek världen!