Läs Unns tankar

jag har nu ägnat mer än en timme åt att försöka äta min pyttelilla portion pasta med biffstroganoff. Det gör bara ont ont ont. Och min mat är fortfarande i princip orörd.
Jag känner mig ensam och i behov av ompyssling. Får alldeles för lite mänsklig kontakt. Detta iom att jag får så förbannat ont när jag ska prata. Så att bråka med mamma idag om att jaginte kan hjälpa till med mer hemma än att inte skrika rakt ut av smärta.

Om jag bara kunde få sova ordentligt på nätterna och slippa vara rädd för hur ont jag kommer ha när jag vaknar vid två...och fyra...och sex...och åtta.

Jag längtar tills jag är frisk och har glömt hur ont jag har nu.