The Game of Love
Snart kommer Lijsa och Sigrid. Vi ska titta på Juno och äta sushi. Det ska bli mys.
I've been thinking. Det var väldigt länge sen jag hade en crush sist. Det är ett ganska trevligt tillstånd måste jag nog ändå hävda. Ibland i alla fall.
Synd bara att det ska vara så jävla omständigt att försöka få någon på fall. Det är ju verkligen ett spel alltihop. Och det är otroligt tröttsamt (men samtidigt quite spännande of course). Men grejen med det här spelet, som med de flesta spel...det är ju bara kul när man känner att det går bra. Och det slår ju om så otroligt fort! Från att man känner sig rather misslyckad och undesirable kan mitt mood på ett ögonblick förändras till att vara strålande.
Och det jobbigaste av alltihop är ju att desto mindre man bryr sig detso bättre är man på att få den andres uppmäksamhet. För det är ju det det handlar om, att få motpartens uppmärksamhet och affection. Och är man för jävla på så kommer ju denne inte vilja veta av en, vilket är fullt förståligt då det verkligen inte är behagligt att ha någon fastlimmad i hälarna. Trust me I know.
Men det är ju inte så lätt när man faktiskt bryr sig om utgången på flirten. För desto mer man bryr sig desto mer tänker man ju på personen i fråga och desto svårare blir det att inte höra av sig för ofta.
Vilket känns så himla fel! Hur kommer det sig att man saboterar för sig själv genom att faktiskt uppriktigt vara intresserad av någon?
Som in mina två previous smsflirtkonversationer innan denna, då var jag ju inte speciellt intresserad to start off with, tro fan att det var lätt att vara lagom (lagom beeing the key word) kall och avvaktande. Men nu...? Jag vete fan. risken finns ju att jag misstolkat alltihop och spelat mina kort helt fel. Inte för att jag vill tro det. Men det ligger ju alltid nära till hands att ifrågasätta sitt eget omdöme i sådana här issues så....jag vet inte. Det finns väl inga rätta svar. Om jag inte hade varit skillad i att läsa peoples minds....eller haft min pip-vid-tanke-maskin klar, då hade ju onekligen mycket av detta varit enklare.
I've been thinking. Det var väldigt länge sen jag hade en crush sist. Det är ett ganska trevligt tillstånd måste jag nog ändå hävda. Ibland i alla fall.
Synd bara att det ska vara så jävla omständigt att försöka få någon på fall. Det är ju verkligen ett spel alltihop. Och det är otroligt tröttsamt (men samtidigt quite spännande of course). Men grejen med det här spelet, som med de flesta spel...det är ju bara kul när man känner att det går bra. Och det slår ju om så otroligt fort! Från att man känner sig rather misslyckad och undesirable kan mitt mood på ett ögonblick förändras till att vara strålande.
Och det jobbigaste av alltihop är ju att desto mindre man bryr sig detso bättre är man på att få den andres uppmäksamhet. För det är ju det det handlar om, att få motpartens uppmärksamhet och affection. Och är man för jävla på så kommer ju denne inte vilja veta av en, vilket är fullt förståligt då det verkligen inte är behagligt att ha någon fastlimmad i hälarna. Trust me I know.
Men det är ju inte så lätt när man faktiskt bryr sig om utgången på flirten. För desto mer man bryr sig desto mer tänker man ju på personen i fråga och desto svårare blir det att inte höra av sig för ofta.
Vilket känns så himla fel! Hur kommer det sig att man saboterar för sig själv genom att faktiskt uppriktigt vara intresserad av någon?
Som in mina två previous smsflirtkonversationer innan denna, då var jag ju inte speciellt intresserad to start off with, tro fan att det var lätt att vara lagom (lagom beeing the key word) kall och avvaktande. Men nu...? Jag vete fan. risken finns ju att jag misstolkat alltihop och spelat mina kort helt fel. Inte för att jag vill tro det. Men det ligger ju alltid nära till hands att ifrågasätta sitt eget omdöme i sådana här issues så....jag vet inte. Det finns väl inga rätta svar. Om jag inte hade varit skillad i att läsa peoples minds....eller haft min pip-vid-tanke-maskin klar, då hade ju onekligen mycket av detta varit enklare.
Kommentarer
Trackback
