Läs Unns tankar

En lite jobbig grej är att jag har börjat censurera mig själv. Jag skriver inte av mig på samma sätt som jag brukade. Jag låter inte mig själv skriva det jag vill och bara låta orden komma. Jag har börjat censurera mig själv inför mig själv. Det är som att jag försöker dölja vad jag egentligen tänker för mig själv för att på något desperat sätt blunda för vad jag egentligen tänker, känner och tycker om livet, universum och allting. Jag vet inte riktigt vad jag försöker komma fram till just nu...men det är i alla fall så det känns. Som om jag försöker lura mig själv att vara nöjd med mindre och inte fortsätta sträva mot framtiden.
Jag förstår verkligen varför vuxna bestämmer sig för att skaffa barn. Jag förstår dem. Jag tror att mycket av människans längtan efter avkomma har att göra med att de inte vet vad de ska göra sen. Man når ett antiklimax, en för jävla lång raksträcka mot ett obestämt mål som man inte kan se. När man lyckats få mannen/kvinnan, hemmet och jobbet. Det är då man ifrågasätter sitt liv. Frågar sig vad man har gjort med sitt liv och varför man egentligen finns om nu detta livet var allt som fanns. Lite där är jag nu. Fast i liten skala. Jag ifrågasätter vad det är för mening med att leva det liv som så sjukt många människor lever. Nu menar jag inget illa gentemot majoriteten av västvärlden, det är bara det att det inte varkar vara så himla många som är lyckliga. Och jag tror faktiskt inte barn gör en så himla mycket lyckligare om man inte var det från början. Jag tror säkert att det är en lycka att få barn, men inte att det gör en lycklig. Vilket är synd. Det hade ju varit så mycket enklare då.