Off the top of my head
Jo, lite besviken är jag faktiskt. Vilket stör mig en smula.
Nu vet jag liksom inte vad jag ska göra.
Jag hatar meens of communication som lämnar utrymme för tolkning...och därmed missförstånd. För ingen tycker ju likadant. Hon tyckte att ett svar var givet men jag håller inte alls med. Eller jag höll iaf inte med innan. Och nu är det ju lite sent. Det spelar ingen roll hur jag gör just nu. Världen är förvirrande och jag är trött.
Det känns som att jag behöver some kind of push. Ge mig nått liksom. Fast jag vill egentligen inte träffa någon. Ingen jag känner iaf. Jag vill sova tusen år. Eller vara vaken för alltid. Jag vill känna någonting som inte har samma färg som ett blåmärke. Jag vill skriva min livshistoria i omaka ord från ett kylskåpspoesi. Att bli avtrubbad måste nog vara världens hemskaste öde. Avtrubbad och instängd i ett liv man aldrig ville ha. För just nu i denna lilla stund känns det som att hur jag är gör så kommer jag att förlora. Så egentligen spelar det ingen roll.
Det kommer aldrig bli någon poet av mig. Inte för att jag någonsin strävat efter det. Kan bara konstatera att det inte kommer bli så. Jag kan inte skriva i gåtor. Inte skriva någonting annat än just de ord som passar mig. Jag kan inte skriva i gåtor. Jag kan inte bli tolkad. Jag har ju redan skrivit det som skulle bli framtolkat. Och ska man vara poet ska det inte vara så. Då ska inte en jävel förstå. För ingen kan förstå en poet. En poet är djup och svår och bygger sig en stor skyddande borg med sina ord. Så att ingen ska kunna komma in. Komma nära och kunna trösta poetens sårade själ. Nej, fy fan. Släpp inte in en jävel. Det är ju bättre att vara ensam i ett rum fyllt av människor med en slöja av ord mellan sig och alla andra, som eventuellt skulle kunna finnas där för en. Men nej. Då är det ju bättre att vara poet och stark. Eller svag? Hursom helst, varför inte sänka garden och vara mänsklig? Eller betyder orden så mycket? Jag vet inte. Jag vet bara att ord förvirrar mig. Speciellt om de finns till bara för att jag inte ska förstå dem. Det kommer aldrig bli någon poet av mig.
Jag anser att Regler krånglar till allt väldigt mycket. Just nu har jag inte speciellt mycket positiv energi att lägga på någonting. Samtidigt vill jag inget hellre än att göra just det. Just det. Kärlek. Varför kan aldrig saker och ting vara lite lätta för omväxlings skull? Nu tänker jag göra det enklare. Jag ska sluta tänka. Just do it.
Så. Då var det gjort. Bara sådär. This is actionblogging for you.
Lyssnar på p3 planet. Känns bra med perspektiv. Tjejen som pratar färdas på en väg som heter Death Road i Bolivia som är världens erkännt farligaste väg. I en sketen minibuss med fyra doftgranar vars driver luktar svett. Jag gillar tanken på att min värld är så otroligt liten. Och att det därmed finns så himla mycket mer där ute.
Nu vet jag liksom inte vad jag ska göra.
Jag hatar meens of communication som lämnar utrymme för tolkning...och därmed missförstånd. För ingen tycker ju likadant. Hon tyckte att ett svar var givet men jag håller inte alls med. Eller jag höll iaf inte med innan. Och nu är det ju lite sent. Det spelar ingen roll hur jag gör just nu. Världen är förvirrande och jag är trött.
Det känns som att jag behöver some kind of push. Ge mig nått liksom. Fast jag vill egentligen inte träffa någon. Ingen jag känner iaf. Jag vill sova tusen år. Eller vara vaken för alltid. Jag vill känna någonting som inte har samma färg som ett blåmärke. Jag vill skriva min livshistoria i omaka ord från ett kylskåpspoesi. Att bli avtrubbad måste nog vara världens hemskaste öde. Avtrubbad och instängd i ett liv man aldrig ville ha. För just nu i denna lilla stund känns det som att hur jag är gör så kommer jag att förlora. Så egentligen spelar det ingen roll.
Det kommer aldrig bli någon poet av mig. Inte för att jag någonsin strävat efter det. Kan bara konstatera att det inte kommer bli så. Jag kan inte skriva i gåtor. Inte skriva någonting annat än just de ord som passar mig. Jag kan inte skriva i gåtor. Jag kan inte bli tolkad. Jag har ju redan skrivit det som skulle bli framtolkat. Och ska man vara poet ska det inte vara så. Då ska inte en jävel förstå. För ingen kan förstå en poet. En poet är djup och svår och bygger sig en stor skyddande borg med sina ord. Så att ingen ska kunna komma in. Komma nära och kunna trösta poetens sårade själ. Nej, fy fan. Släpp inte in en jävel. Det är ju bättre att vara ensam i ett rum fyllt av människor med en slöja av ord mellan sig och alla andra, som eventuellt skulle kunna finnas där för en. Men nej. Då är det ju bättre att vara poet och stark. Eller svag? Hursom helst, varför inte sänka garden och vara mänsklig? Eller betyder orden så mycket? Jag vet inte. Jag vet bara att ord förvirrar mig. Speciellt om de finns till bara för att jag inte ska förstå dem. Det kommer aldrig bli någon poet av mig.
Jag anser att Regler krånglar till allt väldigt mycket. Just nu har jag inte speciellt mycket positiv energi att lägga på någonting. Samtidigt vill jag inget hellre än att göra just det. Just det. Kärlek. Varför kan aldrig saker och ting vara lite lätta för omväxlings skull? Nu tänker jag göra det enklare. Jag ska sluta tänka. Just do it.
Så. Då var det gjort. Bara sådär. This is actionblogging for you.
Lyssnar på p3 planet. Känns bra med perspektiv. Tjejen som pratar färdas på en väg som heter Death Road i Bolivia som är världens erkännt farligaste väg. I en sketen minibuss med fyra doftgranar vars driver luktar svett. Jag gillar tanken på att min värld är så otroligt liten. Och att det därmed finns så himla mycket mer där ute.
Kommentarer
Trackback
