grått ras

Jag lyssnar faktiskt på Lasse W just nu. Det var riktigt länge sen sist. Verkligen flera år sen. Men just nu är det Winnerbäck som passar mitt humör. Vet inte ens hur eller ens om jag kan beskriva mitt humör. Har kommit in i ett ganska jobbigt tillstånd. Har helt tappat motivationen. Eller nej det har jag inte. För jag fungerar precis som jag ska. Har inte kraschat eller råkat ut för någonting dramatiskt alls. Det är bara livets existens och mening som spökar.
För jag förstår faktiskt inte hur människor har kunnat finnas så länge och ändå inte lyckats hitta den stora Lyckan. Flummig tanke perhaps. Men det är detta som gnager mig.
Mina tankegångar är så pesimistiska, vilket är väldigt otypiskt mig. Jag känner inte igen tonen på mina tankar. Eller jo, det gör jag. Men det är en ton jag har förträngt. En ton som för mig är förknippad med det djupaste svarta. Men nu är ju tankarna annorlunda. Jag antar att det är därför jag inte är ledsen. Frågan är bara hur kan det låta likadant.

Jag tror inte att kärleken är svaret. Inte kärlekkärlek som man känner till någon annan i alla fall. Inte hela lösningen åtminstonde. Annars kan man ju lätt tro det. Den påverkar ju oss alla på sitt otroligt kraftfulla sätt. Det är väl därför alla låtar handlar om just love förmodar jag. Det är ju så mycket enklare att tro att allt kommer att lösa sig när man väl hittat, vunnit och har den där personen.
Just nu vet jag inte ens om jag tror på kärleken. Vilket är ett väldigt märkligt uttalande för någon som faktiskt upplevt den. Men det känns lite så för tillfället. Förmodligen går det väl över snart. Som en förkylning. Eller hicka. Jag antar att det är föräldrarnas skiljsmässa som gör sig påminnd. Det är hemskt att vissa saker får påverka en så mycket.

Det märkligaste av alltihop är nog att jag ser till att distrahera mig med just kärlek. Eller potentiell kärlek åtminstonde. Fast det tror jag det är ganska många som gör. Man får ju genom någon annan chansen att fly från sin egen verklighet ett tag. Man känner mer och bättre känslor, med hjälp av någon annan. Det är vackert och kraftfullt. Otroligt kraftfullt. Mitt problem är att jag aldrig känner mig så trygg som när jag ligger i någons famn. Jag vet inte exakt varifrån det kommer. Jag har definitivt mina aningar. Men jag kan konstatera att det inte är så snällt mot mig själv att behöva någon annan för att känna mig så tillfreds. Inte för att jag mår dåligt när det inte finns någon. Absolut inte! Jag kan ärligt säga att jag mår bättre ensam än jag gjorde i min senaste relation. Och det är däri mitt program ligger. Att jag villigt offrar det  bra förhållande jag har till mig själv när jag är ensam mot en dålig känslomässig relation med några få minuters total trygghet. Det är inte så logiskt. Samtidigt vet jag inte hur jag ändrar på det. Men jag ska komma på det.

Förutom allt det funderar jag på om jag ska klippa mina naglar eller måla dem i en annan färg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0