splitter
Fan va svårt det äär att bestämma vad man ska ha kvar och vadman ska slänga. Det mesta måste ju slängas, men det är svårt. Det är ju så mycket minnen. Minnena kommer ju att finnas kvar men man kommer inte ha kvar saken som väcker minnet till liv. Fan för att flytta. Jag vill inte!!
Att ge upp sitt första riktiga hem för den här skokartongen känns som ett ganska dåligt byte om du frågar mig.
Varför ska allting fucka ihop samtidigt? Vad är poängen med det? i really don't get it! Det hade ju varit mycket skönare att må lite dåligt en stund och sen slippa den här jävla kraschen. Så känner jag nu i alla fall. Fast det är klart, när det sen (i en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid) blir bättre igen så kommer det ju att bli mycket bättre. Eller hur? Så måste det väl vara? Eller?
Det som gör det hela ännu jobbigare är att jag även förlorat en av de tre, en av mina tre bästa vänner. En av dem jag kunnat prata om precis vad som hellst med. Men det går ju inte längre. Tyvärr. Det suger verkligen.
Fuck, nu gråter jag igen.
Okej, jag antar att människan finns kvar där ute någonstans, men tanken på att träffa honom....nej. Det skulle inte gå.
I och med att jag inte har plats för en sänggavel i denna lilla tändsticksask till sovrum så ska jag nog måla en på väggen. Jag tror att det kan bli hett.
Ja, men tänk om du får lust att möblera om då?
Även om jag får lust att möblera om så finns det ingen annan möjlig position för sängen. Så trost att jag sover dåligt i det hörn sängens huvudända står i kan jag inte flytta den. Inte om jag vill kunna komma ut ur rummet alternativt komma åt kläderna i garderoben. Rummet är dåligt på det sättet.
Vad kommer att hända med vännerna? Kommer dom att vilja veta av mig nu?
Trots att vi kännt varandra länge var jag ju bara 'ingift' i vänskapskretsen. Kommer jag att få vara kvar? I truely hope so.
Det är så svårt att veta vad folk egentligen tycker om en. Speciellt nu, nu när allt är extra jobbigt och omständigt.
Att ge upp sitt första riktiga hem för den här skokartongen känns som ett ganska dåligt byte om du frågar mig.
Varför ska allting fucka ihop samtidigt? Vad är poängen med det? i really don't get it! Det hade ju varit mycket skönare att må lite dåligt en stund och sen slippa den här jävla kraschen. Så känner jag nu i alla fall. Fast det är klart, när det sen (i en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid) blir bättre igen så kommer det ju att bli mycket bättre. Eller hur? Så måste det väl vara? Eller?
Det som gör det hela ännu jobbigare är att jag även förlorat en av de tre, en av mina tre bästa vänner. En av dem jag kunnat prata om precis vad som hellst med. Men det går ju inte längre. Tyvärr. Det suger verkligen.
Fuck, nu gråter jag igen.
Okej, jag antar att människan finns kvar där ute någonstans, men tanken på att träffa honom....nej. Det skulle inte gå.
I och med att jag inte har plats för en sänggavel i denna lilla tändsticksask till sovrum så ska jag nog måla en på väggen. Jag tror att det kan bli hett.
Ja, men tänk om du får lust att möblera om då?
Även om jag får lust att möblera om så finns det ingen annan möjlig position för sängen. Så trost att jag sover dåligt i det hörn sängens huvudända står i kan jag inte flytta den. Inte om jag vill kunna komma ut ur rummet alternativt komma åt kläderna i garderoben. Rummet är dåligt på det sättet.
Vad kommer att hända med vännerna? Kommer dom att vilja veta av mig nu?
Trots att vi kännt varandra länge var jag ju bara 'ingift' i vänskapskretsen. Kommer jag att få vara kvar? I truely hope so.
Det är så svårt att veta vad folk egentligen tycker om en. Speciellt nu, nu när allt är extra jobbigt och omständigt.
Kommentarer
Postat av: Sigrid, tha lasting one!
mig blir du i allafall inte av med, ens om du försöker. men du, snart, snart är vi påväg, mot andra sidan jorden för tt gå i rosenterapi o ta lsd. typ. funderar på att infria din födelsedags present o lova något innan det är dags att hitta på en ny...jobbar på det. kanske går att kombinera.
älskar dig. även om du inte vill.
Trackback
