hjärnspöket

Det spökar hos mig. I mig. Eller i mitt huvud för att vara mer specifik. Jag har drabbats av ett hjärnspöke av den jobbiga sorten. Den där sorten man har svårt att göra sig av med för att man vet att det spöket handlar om aldrig kommer att inträffa. Mitt spöke är en mansskepnad och plågar mig genom att ge mig flashbacks från glimtar av det jag hade som egentligen inte fanns. Jag minns ofrivilligt saker som gjorde mig glad. När han gjorde mig glad.

Jag är ju en lover of small gestures, det kan både vara en blessing och en curse. En blessing då min dag kan bli gjord av att någon plockar en blomma i min egen trädgård och ger till mig, eller att jag får ha en fin tvålpump i min ägo och titta på den ibland. Fördelarna är många.
Däremot är det lite av en curse när jag befinner mig i min nuvarade sits. Dvs efter "vi kan inte vara tillsammans"-scenen i filmen om Unn & Andreas. Då när man inte vet alls vad som komma skall eller vilken vändning filmen ska ta. Anledningen till att det är en curse nu är att jag kommer ihåg alla små, yttepyttiga gester som han har gjort. Ynkliga små handlingar som han säkert inte ens minns. Tex när han tog min hand när vi tittade på tv, att han vid något tillfälle kysste mig precis när jag kände att jag ville bli kysst eller då kom med frukost på sängen. Sådant har jag lagt på minnet och dessa minnen skjuts emot mig som limegröna tennisbollar skjuts ut ur en målsökande tennisbollskastarmaskin. Ibland kan jag ducka mig ur att bli träffad. Men iband träffar de rakt i magen, hjärtat eller hjärnan och då gör det ont.

Ännu har jag inte utarbetat någon plan för hur jag ska ta itu med mitt hjärnspöke...antar att det bara är att vänta ut det. Synd att det ska ta så lång tid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0