dåtid
Det känns otroligt konstigt att kunna ägna en hel helg åt att göra va fan man vill. Kommer på mig själv med att bli stressad över att jag inte presterat någonting alls! Jag har ju inte rört vare sig en skolbok eller mitt projektarbete på hela helgen, gah! Nu kommer jag säkert inte hinna klart med det jag behöver göra innan måndag!
Sen inser jag att jag visst inte behöver göra någpnting. JAg kan lugnt titta på ett Oprah-avsnitt till utan att få dåligt samvete! För jag behöver inte göra någpnting, jag går ju inte i skolan. jag har med andra ord inga läxor, inget projektarbete. Så med andra ord är jag helt fri och ledig från all den stressen. Det är så himla konstigt.
Och att då samtidigt inte ha en pojkvän som vandrar ut ch in ur ens tankar ger mig så himla mycket plats för ingenting.
Så ovant och konstigt.
På tal om ovant och konstigt. Imorgon har jag varit singel i en månad. Det känns fortfarande märkligt att inte ha någon. Att inte han är en del av mitt liv längre. Men jag börjar vänja mig. Antar jag.
Nu är det så mycket minnen som kommer tillbaka. Sådant man inte tänkt på på jätte länge, altså mångamånga månader. Typ alla dom där fina grejerna. Första kyssen. Första gången han sa att han älskade mig. Första gången jag sa att jag älskade honom. Känslan, den där känslan från början då man bara var sådär galet nykär att man flög. Att hålla handen. Att hålla om. Att bli omhållen. Att kyssas bara för att. Att pussas bara för att man kan. Att vakna av att han pussar mig i pannan. Att vakna tillsammans. Kärleken. Vännen. Älskaren.
Jag har en kasse med hans grejer i. Hade varit kul att bränna den. Men det hade inte varit så snällt. ^^ Plus att jag inte hade blivit så glad om någon eldat upp mina saker...och jag har inte så starka pyromanian tendencies. Så jag ska nog lämna tillbaka dem på något sätt.
JAg är glad att det finns fina saker att se tillbaka på, annars hade det ju varit ganska pointless. Men det är det inte nu. Jag är glad och tacksam att jag fick allt det fina. Verkligen.
Okej det gör ont nu. Men det kommer att gå över. Eller nu är det mest en saknad över det som var. I guess I'm pulling though.
Sen inser jag att jag visst inte behöver göra någpnting. JAg kan lugnt titta på ett Oprah-avsnitt till utan att få dåligt samvete! För jag behöver inte göra någpnting, jag går ju inte i skolan. jag har med andra ord inga läxor, inget projektarbete. Så med andra ord är jag helt fri och ledig från all den stressen. Det är så himla konstigt.
Och att då samtidigt inte ha en pojkvän som vandrar ut ch in ur ens tankar ger mig så himla mycket plats för ingenting.
Så ovant och konstigt.
På tal om ovant och konstigt. Imorgon har jag varit singel i en månad. Det känns fortfarande märkligt att inte ha någon. Att inte han är en del av mitt liv längre. Men jag börjar vänja mig. Antar jag.
Nu är det så mycket minnen som kommer tillbaka. Sådant man inte tänkt på på jätte länge, altså mångamånga månader. Typ alla dom där fina grejerna. Första kyssen. Första gången han sa att han älskade mig. Första gången jag sa att jag älskade honom. Känslan, den där känslan från början då man bara var sådär galet nykär att man flög. Att hålla handen. Att hålla om. Att bli omhållen. Att kyssas bara för att. Att pussas bara för att man kan. Att vakna av att han pussar mig i pannan. Att vakna tillsammans. Kärleken. Vännen. Älskaren.
Jag har en kasse med hans grejer i. Hade varit kul att bränna den. Men det hade inte varit så snällt. ^^ Plus att jag inte hade blivit så glad om någon eldat upp mina saker...och jag har inte så starka pyromanian tendencies. Så jag ska nog lämna tillbaka dem på något sätt.
JAg är glad att det finns fina saker att se tillbaka på, annars hade det ju varit ganska pointless. Men det är det inte nu. Jag är glad och tacksam att jag fick allt det fina. Verkligen.
Okej det gör ont nu. Men det kommer att gå över. Eller nu är det mest en saknad över det som var. I guess I'm pulling though.
Kommentarer
Trackback
