nope
It makes me sad, det faktum att jag inte KAN skriva längre. Innan ansåg jag mig i alla fall vara förmögen att sätta ihop ord på ett vettigt och ibland tom tilltalande sätt. Nu går det bara inte. När jag skriver i min hemliga bok måste jag tvinga fram orden, de flyter inte som de brukade.
Lite kan det nog ha att göra med att det är så oerhört mycket lättare att uttycka sorg, smärta och ledsenhet i text än vad det är att få fast lycka på papper. När jag är glad an jag komma ihåg hur det känns att vara ledsen men när jag mår riktigt dåligt och är oerhört ledsen kan jag inte minnas hur det är att vara glad.
På ett sätt tror jag att det kan vara lätare att knyta an till mörka känslor. Man är så rädd att man ska bli av med sin lycka att man håller det ledsna nära till hands för att man ska kunna ta till det när glädjen mot ens vilja rycks ifrån en. För det är ju det man utgår ifrån, eller jag kan ju inte tala för någon annan men i alla fall jag vågar knappt tro att jag ska få ha glädje.
Det är lite som med komplimanger, man vågar inte tro på det utifall att den som säger det skulle ta tillbaka det den just sa och så kan man säga: 'Det gör inget, jag trodde ändå inte på dig.'
Sen tror man på all kritik som folk erbjuder en. 'Ja, visst är jag ful. Jag har ändå aldrig trott något annat.' kan man ju skydda sig med i sådana fall. Skulle man vara stolt över sig själv kan man ju inte skydda sig så. Å andra sidan är det ju bättre att tycka om sig själv.
Jag tycker om migsjälv. Tror jag, lite i alla fall.
Jag får inte ihop mina argument helt och hållet. Jag ser det själv. Titta så bra! Jag kan spara massor med rött lärar-bläck genom att inse detta själv. What ever. Skit samma.
Lite kan det nog ha att göra med att det är så oerhört mycket lättare att uttycka sorg, smärta och ledsenhet i text än vad det är att få fast lycka på papper. När jag är glad an jag komma ihåg hur det känns att vara ledsen men när jag mår riktigt dåligt och är oerhört ledsen kan jag inte minnas hur det är att vara glad.
På ett sätt tror jag att det kan vara lätare att knyta an till mörka känslor. Man är så rädd att man ska bli av med sin lycka att man håller det ledsna nära till hands för att man ska kunna ta till det när glädjen mot ens vilja rycks ifrån en. För det är ju det man utgår ifrån, eller jag kan ju inte tala för någon annan men i alla fall jag vågar knappt tro att jag ska få ha glädje.
Det är lite som med komplimanger, man vågar inte tro på det utifall att den som säger det skulle ta tillbaka det den just sa och så kan man säga: 'Det gör inget, jag trodde ändå inte på dig.'
Sen tror man på all kritik som folk erbjuder en. 'Ja, visst är jag ful. Jag har ändå aldrig trott något annat.' kan man ju skydda sig med i sådana fall. Skulle man vara stolt över sig själv kan man ju inte skydda sig så. Å andra sidan är det ju bättre att tycka om sig själv.
Jag tycker om migsjälv. Tror jag, lite i alla fall.
Jag får inte ihop mina argument helt och hållet. Jag ser det själv. Titta så bra! Jag kan spara massor med rött lärar-bläck genom att inse detta själv. What ever. Skit samma.
Kommentarer
Trackback
