Läs Unns tankar

Morgonen är den värsta tiden på dygnet. Då är allt så nytt, så spirande vilket får mig att känna mig om möjligt ännu sämre. Jag tror dock att jag ska försöka komma iväg till skolan idag. Om jag har förstått saker och ting rätt så börjar inte dansen förrän klockan nio och då är det bara betygssamtal så man behöver inte vara ombytt. Eller ska jag skita i att gå på dansen? Om jag lyckas ta mig dit så kommer hon fråga mig varför jag inte varit där sen påsklovet och jag är inte säker på att jag skulle orka med att tala om för henne att anledningen till att jag inte har varit närvarande är inte på grund av lathet utan därför att jag helt enkelt inte klarat av att stiga upp och möta världen. Jag vet att jag inte klarar av att säga det utan att börja gråta. Jag kunde int ens skriva det här i min blogg utan att börja gråta.
Jonas, min mentor, ringde igår för att höra hur det var med mig. Lovisa gjorde det samma  och jag grät mig genom hela samtalet med bägge två. Stackars Jonas, han visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. Lovisa redde ut det med lite större lugn.

Lovisa skickade ett sms där det stod att jag skulle slå upp Jesaja 40:10, det fick mig att känna mig lite bättre. Även om jag ibland glömmer bort det så finns ju Gud alltid där. Jag vill tro det i alla fall.

Var inte rädd, jag är med dig.
Ängslas inte, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig,
stöder och räddar dig med min hand.

Och tack Sigrid för ditt late night sms.