Läs Unns tankar

Imorse vaknade jag klockan sex med ett leende på läpparna. Jag drömde att jag var tillsammans med Honom. Allting kändes så bra. Jag hade en varm härlig känsla i kroppen när jag slog upp ögonen.
När jag tittade på klockan förundrades jag över att den bara var lite över sex. Jag somnade ju inte förrän halv två. Hur kunde jag ha vaknat så tidigt?
"Men, va härligt!", tänkte jag, "Då kan jag ju sova en timme till!". Vilket jag också gjorde.

Nästa gång jag vaknade var allt det soliga, glada borta. Kvar fanns bara den vanliga tomma ledsenheten. Men jag lyckades ta mig upp, duscha, klä på mig, äta frukost och borsta tänderna. Sen brast det och jag bara föll.

Jag gör så gott jag kan men jag orkar inte med mer än så. Jag märker hur mycket energi det går åt när jag tvingas anstränga mig lite mer än nödvändigt. Som igår när jag suttit koncentrerad i flera timmar och skrivit mitt psykologiarbete. Sen orkar jag ingenting efter det inte ens att vara glad.

Just nu är klockan 08:54 och min mattelektion har hållt på i 54 minuter. Men jag är inte där. Och jag kommer inte vara på engelskan, svenskan eller biologin heller för den delen. Jag har sjukanmält mig.
Är jag sjuk? Kanske, kanske inte. Jag har i alla fall ont i magen, huvudvärk, tjut i öronen och mår så jävla illa att jag vill spy. Men det är ju inga känlsor som är speciellt obekanta eller ovanliga för mig så jag har väl inte direkt rätt att beklaga mig. 

 Jag önskar att jag hade andra tankar just nu. Att jag kunde få utlopp för all den diffusa smärta jag känner. Jag känner till ett sätt. Jag vill så gärna.....men jag har ju lovat Bejamin. Och det löftet tänker jag inte bryta. Fastän det känns oerhört oerhört svårt just nu.

Jag gör så gott jag kan.