Läs Unns tankar

Inte heller idag. Jag drunknar. I ett hav av hopplöshet. Det finns ingen som kan hjälpa mig för jag vet inte vad som är fel.

Igår när jag hade hämtat min cyckel hos Malin körde jag inte raka vägen hem. Nej, istället tog jag omvägen runt sjön. Jag cycklade fort, fort, fort. Jag hade velat gråta för att släppa lite på trycket men tårarna satt som fastklistrade innanför ögonlocken, oförmögna att komma ut. Jag cycklade tills det brände i benen sen fortsatte jag att pressa mig själv lite till. Jag tror aldrig att jag har cycklat så fort.
Jag cycklade för att försöka få ut lite av den frustrationen jag känner över den hopplösa situation jag befinner mig i. När jag kom hem skakade benen så mycket att jag nästan inte kunde gå.

Idag är en hopplös dag. Jag är en hopplös människa.