Läs Unns tankar

Jag har en knut i magen. En hård liten sten som inte vill lösa upp sig. Jag ska packa en väska. Jag ska bara packa ett ombyte för att vi ska åka till Hycklinge över helgen, det är ju knappt någonting men för mig är det jätte jobbigt. Jag lider av mild packfobi. Jag har diagnostiserat mig själv. Varje gång jag ska packa en väska och åka iväg någonstans drabbas jag av otrolig ångest. Jag blir helt handlingsförlamad. Uppgiften att välja ut vad jag ska ha med mig blir lika svår som att bestiga ett berg.
Jag antar att det beror på att vi flyttade så ofta när jag var liten. Jag förknippar packning med att jag aldrig mer kommer komma hem igen. Att jag aldrig mer kommer att få se mitt rum igen. Jag vet ju att det inte är så men det lilla barnet i mig tror att jag aldrig kommer att få komma tillbaka. Att lägga fram sakliga argument för ett liten barn hjälper inte direkt. Som när ett barn tror att det finns monster under sängen. Man kan säga hur många gånger som helst att monster inte existerar och verkligen inte under barnets säng, men barnet kommer inte att tro dig förrän du har tittat efter och verkligen konstaterat att det inte finns något farligare än dammråttor där under.
Fast mitt lite mer vuxna jag älskar att resa och åka iväg. Det är egentligen en ganska konstig mix. Det är tydligen bara packningen jag tycker är jobbig så fort vi kommit iväg så släpper alla jobbiga känslor.´
Nu är det nog bäst att jag sätter fart och blir klar med min packning.