Läs Unns tankar

Japp nu sitter det där det ska, festivalarmband nummer ett för i år. Mitt super snygga lila Hultsfredsband erövrades i helgen.

Ojojoj, säger jag bara. Jag minns nu varför jag älskar Hultsfredsfastivalen så mycket. Det är stället med de skönaste människorna. Stället med den underbaraste stämmningen. Platsen jag längtar efter större delen av året. Det sköna med Hultan är att man kan blomma ut och få vara precis som man vill vara. Det går att vara hur galen och spontan som helst då folk i Hultsfred i princip förväntar sig det av en. När jag knallar runt i min stålmannen mantel tycker folk att jag är tuff. När jag börjar tokdansa sådär lite spontant till en låt som bara jag kan höra så är det ingen som tittar snett på mig eller tycker att jag är konstig. Om jag känner för att flörta helt skandalöst mycket med alla snyggingar jag ser så är det okej och helt accepterat. Hultsfred får människor att bjuda lite mer på sig själva. Det är det jag älskar.

Vi var åtta stycken som bodde i våran husvagn. Eller jag menar ju naturligtvis etagevåning inredd i sjuttiotalsstuk. Våran tvårummare gick under benämningen Camp Crowded. Då crowded var det minsta man kunde säga att vårat camp var. Men det gick så bra, så.  Inne i husvagnen bodde jag, Alice,  Mandy och Benjamin. I förtältet bodde Sigrid, hennes Höna (som hon ibland kallar för Calle), Jon och Millan.

Bäst på festivalen och man ska se till konserterna var nog faktiskt Montt Mardié. jag är så jäkla glad att jag och Sigrid beslöt oss för att dissa Cat5 för att se Montt. Det var så himla härligt! Tokdans så att det skriker om det! Lycka i dess renaste form. Allt var precis som det skulle. Livet var exakt så underbart som det över huvud taget kan bli!
Annars så var Maia Hirasawa, Vapnet, Hello Saferide, I'm From Barcelona och Sirqus Alfon också kalas bra!
Babyshambles med Pete Doherty i spetsen var väldigt underhållande. Vår käre Doherty var hög som ett hus och söp konstant, spelningen igenom. Och så gjorde han väldigt suspekta saker. Bla att slänga ut sin typiska Pete hatt i publiken för att strax därpå börja leta efter den och fråga publiken:
"Where's my hat?" Sen hoppar/trillar han ner från scenen för att ge sig ut i publiken för att samla in hattar. De hattar han får ihop provar han till han hittar en han gillar. Därefter fortsätter spelningen.
I någon låt trasslar han in sig i ett mikrofonstativ och två mikrofoner med tillhörande sladdar. Den ena mikrofonen har han haft sönder då han svängde med den i sladden, men då han inte kommer ihåg vilken av mikrofonerna han håller i som inte fungerar sjunger han i bägge. Och lyckas då trassla in sig och trilla. Detta sker mitt i en vers men bandet som verkar vara vana vid sin sångares upptåg fortsätter att spela samma ackord tills Pete han lyckats ta sig upp och då börjar sjunga på samma ställe som han lämnade av. Hade jag stått lite närmare scenen hade jag kanske haft turen/oturen att få Petes elgitarr i huvudet. Den slängd han nämligen ut i publiken. Som ni kanske förstår var det (nästan) värt att vänta en timme och en kvart extra för att få beskåda detta spektakel. För ni har väl alla hört att babyshambles hade vissa "problem med att ta sig genom tullen. alltså gick de inte på scen förrän halv tre.

Jag återkommer med mer info om mina festivalbravader. Love you all!