Läs Unns tankar

Det är inte så att jag väljer vilka dagar jag inte ska gå till skolan. Det får ni inte tro. Jag klarar bara inte av det vissa dagar. Det blir omöjlig för mig.

Igår var jag med Sigrid. Det var länge sen vi skrattade så mycket. Jag älskar att skratta med dig Sigrid. Det får mig att minnas bra saker.
Det är nästan läskigt hur bra man går ihop med vissa människor. Sigrid och jag är ett perfect match. Men på sistone har det inte blivit av att vi umgåts så mycket. Eller, vi har ju träffats och så men det har inte varit riktig quality time. Igår var det på riktigt.

Jag är inte lättskrämd. Det ska mycket till för att jag ska bli rädd. Och då menar jag rädd på riktigt, inte bara kvickrädd. Att hoppa till när någon hoppar på en bakifrån är inte samma sak som att bli rädd. Jag blir nästan aldrig rädd. Och då menar jag rädd av en film/berättelse/konstig event. Jag menar jag har gått Hotel Gasten på Liseberg ensam, utan led (vilket gjorde att spökena jävlades med mig helt fantastiskt mycket), helt utan att känna obehag. Jag har sett The Ring (som man hade hört skulle vara den hemskaste filmen typ någonsin) och blivit besviken eftersom jag ville bli rädd men inte blev det.
När jag och Sigrid var ute och gick i natten igår hittade vi på handlingen till en skräckfilm. Efter alla år som spökrunde generaler i stallet har vi lärt oss vad som är läskigt. Vad som är riktigt otäckt. Och vad som gör människor rädda. Med dessa kunskaper in mind la vi grunden för en film. Vi är så bra på att skrämmas att det inte är klokt. När vi pratat om våra horror movie idéer och om hur man på bästa sätt skapar effekter som får en att rysa och det var dags att gå åt var sitt håll var jag tvungen att spela upp mina löjliga ringsignaler (bumbibjörnarna, djungelboken, bamse...osv) för att våga gå hem ensam. I had the creeps.