Det kallas tvivel, det där som stör

(Lars Winnerbäck kan så vackert sätta ord på det jag känner)

Detta är vad man ser om man gör en bildsökning på mitt namn. Syns jag så finns jag.

Kalas hos Alice igår. Jag hade kul. Fast det känns som att alla såg ner på mig för att jag var full. Det var jag, Benjamin och Alice(och till viss del Mandy)  som inte tittade på tv. Var "Super Size Me" bra? Jag vet inte efter som jag var fullt upptagen med att göra annat. Posh ringde till K. OCh jag pratade med henne efter som "du inte är blyg och är bra på att prata". Quite fun actually.
Roligaste citatet enligt Millan var när B sa till mig: Får jag bita dig i örat igen? Millan skrattade mycket åt detta. Han var nykter och kunde inte förstå logiken i de konvserationer jag, Benjamin och Alice hade. Jag tyckte det var kul att han inte förstod.

Jag drabbades just av en overklighets känsla. Finns jag verkligen? Vad ska jag göra här? Är jag osynlig? Jag känner mig ihålig, som ett skal. Otillräcklig. Varför finns jag? Jag har svårt att förstå varför jag lever. Det borde finnas en anledning.

Jag känner mig instängd 
Som en fågel i bur
Jag känner mig fängslad
Som en oskyldigt dömd
Jag känner mig vilsen
Som ett bortsprunget barn
Jag känner mig ensam
I ett hav av människor

Kommentarer
Postat av: Benjamin

gissa vem jag ska träffa om en halvtimme?
wish me good luck!

2006-04-23 @ 13:37:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0