husdjurslös
Husdjurslängtan. Exakt så kan man sammanfatta det tillstånd jag befinner mig i. Och det blev inte ett dugg bätte av att jag träffade på en ensam irländsk setter-flicka på vägen hem från Poetryslam:et. Hon sprang iofs hem igen innan jag fick för mig att det var en bra idé att kidnappa hennes söta bruna ögon och lena gyllenbruna päls.
De senaste veckorna har jag gång på gång kommit på mig själv med att sakna ett djurs närvaro i mitt liv. För hur underbart hade det inte varit med en vovve som viftar på svansen och hälsar en välkommen hem varje gång man spatserar in genom dörren? Eller kanske en kisse som ligger och spinner i sängen? Det hade varit ljuvligt! Naturligvis hade det också varit krabbigt att behöva ta hand om en sådan följeslagare. Men kanske ändå värt?
Men jag har faktiskt lovat mig själv att inte skaffa mig något husdjur, i alla fall inte första året på min utbildning. För nu vill jag låta mitt liv krets kring mig själv, jag vill ha möjligheten att vara fri på det sättet man har möjlighet att få vara som student. Så även om det hade varit otroligt mysigt med en hund eller katt vill jag inte göra det åtagandet riktigt ännu.
.
Dessutom misstänker jag att denna längtan grundar sig i en viss kärlekskrankhet. Mitt behov av att bli sedd och få känna fysisk närhet till någon som tycker om mig är väl tyvärr inte riktigt tillgodosett. Så för att undvika att längta allt för mycket efter pojkvännen ser mitt undermedvetna till att söka efter alternativa källor att få det där underbara kravlösa umgänget. Du vet, den där fantastiskt tillfredsställande känslan man får av att vistas i samma rum som någon utan att behöva prata eller underhålla varandra hela tiden. Och djur gör det bättre än de flesta människor.
.
Ronda-Vovven och Mördarkatten. Saknar mina flickor! Men jag får ju åtminstone träffa Mördarkatten i påsk!
Kommentarer
Trackback
