Måndagsblues
Nej, jag skulle nog vilja påstå att det inte alls är så livat i mitt huvud.
Just nu borde jag läsa på om småländsk natur för att fixa min första guidade tur imorgon....men vad gör jag istället, jo jag har spenderat förmiddagen med att läsa om min favorit chicklitt/tantsnusk-roman från 70-talet. Och eftermiddagen har gått åt till good-bad-tv. Där emellan eavesdroppade jag på Callepånkens anställningsintervju (som ägde rum på vår uteplats). Hans nyblivna chef passa även på att erbjuda mig jobb, men en helikopterlastare är nog tillräckligt för familjen Swanström.
Alltså har jag inte åstakommit a whole lot idag rent mentalt. Kan man tycka.
Men det som under dagen upptagit virvlat flest varv innanför mitt pannben är hur otroligt jobbigt det är med rejection issues, bristande kommunikation och rejection issues pga bristande kommunikation.
Vilket är bra mycket jobbigare att tänka på än det mesta just nu. Speciellt då det tycks vara någon ondsint jävel som satt just dessa tankar på repeat. Jag är en tänkare, men just nu känner jag mig bara fast i detta. Jag ogillar sannerligen den här känslan av att vara inmålad i ett hörn. För vad ska jag göra? Vad kan jag göra?
Jag vet inte. Och jag vågar inte fråga. Jag vet inte hur JAG ska göra för att det ska bli rätt heller.
Dessutom är jag domedagsnervös inför den där sablans guidningen jag är anställd för att göra imorgon. Känner mig inte ett dugg förberedd, påläst eller kompetent. Hade tacksamt mottagit en kram och vänliga ord. Men ryktet går att det inte är möjligt att få det nu eftersom:
"du måste bara låta honom vara ifred ibland och inte förvänta dig att han vill träffas heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeela tiden"
Fuck va barnslig jag känner mig nu men jag vågar verkligen inte ringa.
Just nu borde jag läsa på om småländsk natur för att fixa min första guidade tur imorgon....men vad gör jag istället, jo jag har spenderat förmiddagen med att läsa om min favorit chicklitt/tantsnusk-roman från 70-talet. Och eftermiddagen har gått åt till good-bad-tv. Där emellan eavesdroppade jag på Callepånkens anställningsintervju (som ägde rum på vår uteplats). Hans nyblivna chef passa även på att erbjuda mig jobb, men en helikopterlastare är nog tillräckligt för familjen Swanström.
Alltså har jag inte åstakommit a whole lot idag rent mentalt. Kan man tycka.
Men det som under dagen upptagit virvlat flest varv innanför mitt pannben är hur otroligt jobbigt det är med rejection issues, bristande kommunikation och rejection issues pga bristande kommunikation.
Vilket är bra mycket jobbigare att tänka på än det mesta just nu. Speciellt då det tycks vara någon ondsint jävel som satt just dessa tankar på repeat. Jag är en tänkare, men just nu känner jag mig bara fast i detta. Jag ogillar sannerligen den här känslan av att vara inmålad i ett hörn. För vad ska jag göra? Vad kan jag göra?
Jag vet inte. Och jag vågar inte fråga. Jag vet inte hur JAG ska göra för att det ska bli rätt heller.
Dessutom är jag domedagsnervös inför den där sablans guidningen jag är anställd för att göra imorgon. Känner mig inte ett dugg förberedd, påläst eller kompetent. Hade tacksamt mottagit en kram och vänliga ord. Men ryktet går att det inte är möjligt att få det nu eftersom:
"du måste bara låta honom vara ifred ibland och inte förvänta dig att han vill träffas heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeela tiden"
Fuck va barnslig jag känner mig nu men jag vågar verkligen inte ringa.
Kommentarer
Trackback
