Läs Unns tankar

Jag känner mig lite nedstämd. Vet inte om det är den lite bristfälliga nattsömnen, det faktum att jag sitter i hålan Alvesta idag eller om det är mina boy troubles som spökar...men jag känner mig iaf låg. Tråkigt nog.

Egentligen känner jag för att ösa ur mig en megasalva av mina mindfucks här och nu. Fast jag vet inte om jag borde. Jag brukar inte vara så sträng med censuren av mig själv. Men jag vet inte hur hälsosamt det är att lägga ut allt som gör mig sad på internet.
Fast å andra sidan känns det inte som att någon annan än min evigt trogna mysisterwenttolondon-blogg orkar lyssna på mig längre. Det jag vill säga är ju inte direkt intressant. Tyvärr. Bara gnälligt och insecure. Fast inte insecure på det vanligaste förekommande sättet. Jag har inga tvivel på mig själv, vare sig utseendemässigt eller internally just nu...vilket iofs är bra. Men jag känner mig insecure i världen på ett oparanoidt sätt. Eh...?
What I'm trying to say is förmodligen att jag har tvivel på vart världen har fört mig. Och varför så himla enkla ting ska kompliceras så himla mycket!
Jag tänker nämligen såhär: Livet kommer att göra ont så småningom, hur man än bär sig åt. Så varför kan man inte få vara lite lycklig och ha kul fram tills dess? Känns så onödigt att påskynda lidandet genom att avstyra en relation som knappt ens hunnit bli bra!

Nu slank visst en smula tankar genom min inte fullt så gestapo-lika censur. Oh well. Jag är förvirrad så jag vet inte vad jag ska tro. Just det faktum att jag har glömt så mycket av vad som sas gör att jag inte vet typ nånting. Och nu menar jag glömt som INTE en minneslucka utan my brain har helt enkelt förträngt vissa bitar.