Läs Unns tankar

It is now time for me to go to bed.

Stablet, uteritt i Bokhultet, solnedgång från hästryggen, rabarberpaj i klubbstugan. Livet är inte så dumt alla dagar. Och Parabeck min vackraste pojke gnäggade när jag kom (Ja, det är en häst. Annars hade det varit lite suspekt.). Han är det finaste som finns. Min älskling. Det är så tragiskt att han ska flytta till Uppsala med sin matte. Men sådant behöver man inte tänka på en kväll som denna. Idag är allt bara bra. Han är fortfarande här med sin sammetsmule och gosiga manér.

Oj, så patetisk jag låter men så är det när den lilla hästtjejen inom en kommer fram och får ventilera alla sina åsikter. För övrigt är det enda små hästtjejer tänker på är hur underbara deras älsklingshäst är och hur mycket de älskar dem och hur deras värld skulle gå under utan just den hästen. Så mycket kärlek så att det inte är sant.

Min första kärlek hette Wärnanäs Brim och var det vackraste som någonsin existerat på denna jord. Inget kan mäta sig med henne, så är det bara. Jag var skötare på henne i minst fem år. Det är ganska lång tid.
Jag skrev en dikt till henne en gång den gick något i stil med:

Brim du vackra, du fina
Du är bäst i ögona mina
Jag har skött dig i många år
Och kommer att sköta dig så länge jag får
Sedan tar Trapalanda vid
När du ej står här brevid
Men nu finns du här hos mig
Och jag kommer alltid att älska dig

Nu vet ni det. Det är inte jätte ofta jag släpper fram min inre stalltjej om jag inte är i stallet men nu fick ni smaka på en liten dos.

Nu ska jag verkligen gå och lägga mig innan detta inlägg blir mosigare än det redan är.

May the Horse be with you!
/Unn

PS Trapalanda = häst himlen, om ni undrade.