Sjukdag #7
Det är fredagkväll i antågande. Tre av mina älsklings kvinnor ska spela skivor på DeLuxe. Det kommer att bli dans hela natten lång. Alla kommer vara där. Alla kommer att vara lyckliga.
Om man inte räknar med mig då.
Jag ska nämligen sitta hemma och tvinga i mig mat och vatten för att min feber inte ska gå upp igen. Innan idag efter att Siri (hjärtahjärta) hade gått vidare för att chockskade även Emanuel. Och efter a little nap så noterade jag ett all time high på febertermometern (iaf för denna omgången sjukdom) min temperatur var uppe på a dazzling 38º grader Celsius. Nämnas bör kanske att jag har en nornaltemp på cirkus 35-36. Så det var inte så skoj. Men sen åt jag pannkakor och då blev det bättre.
Jag har märkt att jag faktiskt får feber av att inte äta. Vilket på sätt och vis nog är bra för då blir man påminnd om att det nog är dags att peta i sig någonting, jag har nämligen slutat känna hunger. Fast febern i sig gör ju hela ät-processen så himla mycket svårare. Vilket inte är så kul. Men jag känner mig iaf nöjd att jag har tillräckligt mycket vett kvar i min sanslöst sjuka skalle för att lyckas genomskåda möstret no food=fever.
Men jag antar att om man gör samma tabbe two dagar i rad (igårkväll med den orörda pastan och idag med utebliven/väldigt försenad lunch) så borde kanske de flesta inse faktum. Men jag är ändå nöjd. Känns som ett vackert bevis på att jag har tillräckligt mycket brains för att inte slås ut av evolutionen och dö i denna sjuka. Go me!
En lite tråkig sak var att minnet på dvdspelaren blev fullt så att jag bara lyckades spela in typ tjugo minuter av Lords of Dogtown. Blev lite besiken när jag idag insåg det. Har nu ägnat en stund åt att rensa den fantastiska makapär som en inspelningsbar dvd med minne faktiskt bör klassas som. Har tom med döpt de grejer som är värda att spara. Så nu hoppas jag att det inte blir fler Lords of Dogtown-missar på ett tag.
Kan verkligen inte fatta att SIri är hemma. Hade jag inte fått ett par tonganska(?) örhängen hade jag nog trott att jag drömt hela besöket. Men nu har jag örhängena som klart och tydligt hävdar att Siri visst varit här. Goodgood.
Nu bör jag nog snoka upp något att äta. Känns som att jag har en febertopp på ingång. Not good.
Fasen det där med att sluta med Ipren känns inte så smart längre! Alvedonen isn't quite doing the trick on it's own. Menmen. Jag har ju ändå bestämt att jag håller på att bli bättre. Och blir man bättre ska man kanske inte fortsätta blanda läkemedel hej vilt. Speciellt inte när det står klart och tydligt på Iprenlådan att det INTE ska blandas med andra läkemedel och att man inte ska äta maxdosen i mer än fem dygn. Så nu är det bara att hoppas att min kropp inser att det håller på att bli frisk och faktiskt hjälper till lite i läkeprocessen.
Mat.
Om man inte räknar med mig då.
Jag ska nämligen sitta hemma och tvinga i mig mat och vatten för att min feber inte ska gå upp igen. Innan idag efter att Siri (hjärtahjärta) hade gått vidare för att chockskade även Emanuel. Och efter a little nap så noterade jag ett all time high på febertermometern (iaf för denna omgången sjukdom) min temperatur var uppe på a dazzling 38º grader Celsius. Nämnas bör kanske att jag har en nornaltemp på cirkus 35-36. Så det var inte så skoj. Men sen åt jag pannkakor och då blev det bättre.
Jag har märkt att jag faktiskt får feber av att inte äta. Vilket på sätt och vis nog är bra för då blir man påminnd om att det nog är dags att peta i sig någonting, jag har nämligen slutat känna hunger. Fast febern i sig gör ju hela ät-processen så himla mycket svårare. Vilket inte är så kul. Men jag känner mig iaf nöjd att jag har tillräckligt mycket vett kvar i min sanslöst sjuka skalle för att lyckas genomskåda möstret no food=fever.
Men jag antar att om man gör samma tabbe two dagar i rad (igårkväll med den orörda pastan och idag med utebliven/väldigt försenad lunch) så borde kanske de flesta inse faktum. Men jag är ändå nöjd. Känns som ett vackert bevis på att jag har tillräckligt mycket brains för att inte slås ut av evolutionen och dö i denna sjuka. Go me!
En lite tråkig sak var att minnet på dvdspelaren blev fullt så att jag bara lyckades spela in typ tjugo minuter av Lords of Dogtown. Blev lite besiken när jag idag insåg det. Har nu ägnat en stund åt att rensa den fantastiska makapär som en inspelningsbar dvd med minne faktiskt bör klassas som. Har tom med döpt de grejer som är värda att spara. Så nu hoppas jag att det inte blir fler Lords of Dogtown-missar på ett tag.
Kan verkligen inte fatta att SIri är hemma. Hade jag inte fått ett par tonganska(?) örhängen hade jag nog trott att jag drömt hela besöket. Men nu har jag örhängena som klart och tydligt hävdar att Siri visst varit här. Goodgood.
Nu bör jag nog snoka upp något att äta. Känns som att jag har en febertopp på ingång. Not good.
Fasen det där med att sluta med Ipren känns inte så smart längre! Alvedonen isn't quite doing the trick on it's own. Menmen. Jag har ju ändå bestämt att jag håller på att bli bättre. Och blir man bättre ska man kanske inte fortsätta blanda läkemedel hej vilt. Speciellt inte när det står klart och tydligt på Iprenlådan att det INTE ska blandas med andra läkemedel och att man inte ska äta maxdosen i mer än fem dygn. Så nu är det bara att hoppas att min kropp inser att det håller på att bli frisk och faktiskt hjälper till lite i läkeprocessen.
Mat.
Kommentarer
Trackback
