Läs Unns tankar

Och så var det med det. Utav ren frustration har jag nu städat mitt rum och sorterat papper. Så sjukt mycket papper man får hemskickat till sig. Bläblä. Men nu är min sekretär fin som aldrig förr. Tack vare min frustration över två saker.

1. Min Ipod la av. Bara sådär. Det är iaf vad min syster hävdar som hade den at the time. Provar att ladda den, men den svarar inte ändå. :'(
2. Min onaturligt tysta telefon.
   Nu anser jag mig totally and utterly nobbad. Det har gått mer än 24 timmar sen jag begick min act of courageusness, dvs skickade iväg ett sms och hoppades på det bästa. Men nu finns det liksom inga ursäkter till att inte svara...förutom då att personen i fråga helt enskelt inte vill svara. Jag menar skulle man ha slut på pengar och hade fått ett sms man vill svara på fyller man på kortet på väg hem från jobbet dagen efter. Har man slut på batteri laddar man på natten. Alltså kommer jag inte få något svar. There you go. Och så var det med det. För man spelar inte svårfångad i mer än ett dygn, det gör man bara inte....i så fall är man bara dryg. Jag vill inte ha någon som är dryg.
   Men nu har jag gett honom a chance to act...så blyghet går inte heller att skylla på.
   I get the hint. Jag lägger ner. Och så var det med det.