Läs Unns tankar

Det är ju tur att jag inte blir så stött längre när jag frågar pojken om vi ska göra ngt och han avböjer eller som det oftare är att han inte svarar alls/svarar avvikande. Typ som nu när he blows me off för att göra ingenting. Orkar liksom inte riktigt bli så upprörd. Kanske gör fel i att inte ta det personligt, who knows. Men jag tror inte det. Och det räcker nog, att tro alltså. Är ju generellt svårt att veta vad som gäller när det kommer till den här personen jag kärat ner mig i. De flesta pusselbitar/ledtrådar har jag fått från hans vänner, which might seem odd, men så är det. För personligen är det inte mycket jag förstår när det gäller honom, men jag vill ju lära mig förstå.

Det var trevligt att träffa honom en liten stund idag iaf.