Läs Unns tankar

Jag är på dåligt humör. Jag pallar inte med nånting just nu. Jag vill fly in i en famn. Känna att någon är nära nära. Det känns bättre då. I alla fall för stunden. Kanske inte over time. Men just nu pallar jag inte riktigt. Kan inte förklara det heller. Det är liksom bara inte så skoj just nu, inte nånting faktiskt.
Jag vet inte vart jag vill eller hur jag vill att det ska vara. Jag vill bli sedd och bekräftad bara. Lite, en stund åtminstonde. Såg att någon hade chippat mitt tandborstglas. Det gjorde mig ledsen, för jag tycker om mitt tandbortsglas. Vill inte bo här eller där. Jag blir så trött. And the guilt. Allt hade ju varit så mycket enklare om jag bara hade hjälpt till mer och varit sådär bra som man borde vara.
Synd bara att jag inte kan det. Inte längre.

Jag försöker stanna i det jobbiga. Då kanske jag kan förstå det och få det att försvinna. SÅ att det inte förvandlas till påökning i mitt p2. Ingen förstår mitt flumm. För jag vill inte förklara det. För jag kan inte hjälpa er ändå. det måste göras självmant. Tuff skit men va fan. Det är väl bara att göra så gott det går.

Jag tycker om min blogg. Jag tycker inte om att försvara mig. Jag vet ju vad jag tycker om, låt mig. Orka falska människor. Och varför ska jag bry mig om allt det där? Det har jag ingen lust med. Det är liksom inte det som är grejen. Hata yta och odjup. Jag vill ju bara ha tryggheten. den som kommer från kärleken. Den oändliga käleken. För mig själv. Det andra är bara substitut.