Läs Unns tankar

Jag är en svag människa. Naturligtvis skickade jag ett sms. Och ringde...
Resonerade som så att det är min enda lediga veckodag och jag ville träffa honom. Inte så märkligt kanske.
Egentligen den naturligaste sak i världen att ringa någon om man vill träffa den. Men i alla fall. det var inte det jag skulle komma till.

Jag förstår mig inte på människan i fråga. Alls.
Which kinda sucks!
Okej, du är/varit sjuk och det är synd om dig and all that. Men jag förstår dig inte ändå! Det är verkligen ingen logik involverad. Ingen jag kan lokalisera åtminstonde. Inte vad det gäller det jag vill veta, so to speak.
Nu tänker jag backa.
Vill han ha mig får han väl ta och visa det också. I deserve it!
Det är på något konstigt vis ovant för mig att tänka på vad jag faktiskt vill ha. Brukar oftast bara vara concerned ang vad han tycker. Om han vill träffa mig. Om han vill ha mig. Om jag duger åt honom. 
Och tyvärr är det ett generellt påstående. But not no more! Jag är trött på att söka bekräftelse hos män. Cuz that's what I do. Jag gör det ju så mycket bättre själv! Faktiskt. Det är inte hälsosamt att lägga över sin trygghet på någon annan. Man blir så himla sårbar. Which I've also noticed from time to time...
 Men nu räcker det. Den viktigaste frågan är inte längre 'vill han ha mig?' utan 'vill jag ha honom?'. Och visar det sig sedan att han vill ha mig så får han väl ta och demonstrera det också.
Från och med nu är jag a prize to be won.
Och ja, jag har svårt att se på mig själv på det viset.