If I Fall

Nu är det kväll.
Jag har räknat ut att om jag gör 20 uppgifter varje dag tom fredag och sen typ 40 uppgifter på lördag så kanske jag hinner. Men bara kanske.
Hur jag ska lösa mitt pa vet jag inte.


Alltså, nu är det på något sätt som om jag inte kan fråga dig fler gånger. För det blir liksom inte bättre av det. Utan bara sämre. Sämre, sämre, sämre. Det är som att jag inte får gråta mer för då blir jag bara en börda, något som är tungt att behöva släpa omkring på. Egentligen vill jag bara slänga mig på marken och gråta till det inte finns något mer att gråta över. Och sen. Sen vill jag att du ska vara där, du.  Kunna klättra upp, där i din famn. Och du bara tröstar mig och får mig att tro att allt är bra, allt är bra, bara bra. Men nu? Hur skulle du reagera? Orkar du släpa på mig utan att jag knäcker dig, din rygg, oss? Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig som en varböld, något äckligt som förhoppningsvis snart försvinner av sig själv. Något spindellikt som spinner tjocka snubbeltrådar som snärjer dig, kväver dig. Jag kväver dig till du försvinner bort och sen försvinner jag ut genom ett svart hål bort, bort till ingenmans land. Där kommer jag att drunkna i försvunna nycklar, strumpor och damm tills jag blir en snäll flicka igen och äter upp min kvällsmat. Jag vill inte att du ska lösas upp i eftermiddagsdimman eller nattdimman heller för den delen. Alla dina molekyler, mojänger, atomer, fantomer. Här. Hos. Mig. Nu, nyss och mycket, mycket senare. Frågan lyder: And if I fall, would you pick me up?

Kommentarer
Postat av: puff

i wont pick uou up i'll catch you.
love you to bits :)

2007-03-05 @ 23:57:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0