Läs Unns tankar

Hon ringde strax efter att Han hade gått. Hon ville prata ut. Och det kändes så välbehövligt. Jag erkänner att saker och ting har varit skumma på sistone, inte alls som de har varit tidigare. Vi har väl aldrig varit tysta på grund av att vi inte haft någonting att säga innan? Någonsin.

Det var jobbigt att erkänna. Tunga tårar rullar fortfarande ner för mina kinder. Men samtidigt som det är svårt känns det också bättre nu. Allting kommer att ordna upp sig och bli bättre än innan allt detta började.

Jag älskar henne på tok för mycket för att detta ska betyda slutet.