Bilfärd

Nu har man dansat balett och cruisat lite på Hovshaga med Malin som fått sitt körkort idag! Hon är så tüff den flickan! Det var så ovant att sitta fram med Malin vid ratten. Skum känsla! Grattis Malin! Du är grymmast i stan! Åååå åka pendeltåg, Malin är ingen looser för hon har körkort!

När vi körde runt och inte hade någon aning om var vi befann oss så berättade Malin och Sigrid (som också var med) om sina respektive kärlekar. Jag hade ingenting att berätta. Det vore inte helt fel att vara nykär och hålla någon i handen. Fast mest av allt skulle jag vilja ha en någon viss som jag tyckte tillräckligt mycket om att kunna bråka och bli sams igen med. Jag tror att det är så att om man vågar bråka med varandra så har man en grundtrygghet i varandra som gör att man inte är rädda att förlora det man har tillsammans och då är det något bra. Det vore fint. Men jag bryr mig inte så mycket. Det spelar kvitta.

Vi körde ut till Kronoberg. Alla minnen från Konfa-sommaren kom strömmande tillbaka som en jäkla Tsunami. Det var mest jobbiga saker som came to mind för mig. Jag fick en jobbig klump i magen som tyngde ner mig när vi traskade in i Kapellet.
När jag åkte från Kronoberg den sommaren grät jag stora blöta tårar. Men nu ville jag för allt i världen inte vrida tillbaka klockan. Trots att jag älskade att vara där den sommaren så känner jag nu hur nertryckt jag faktisk var. Jag var inte den person jag egentligen är och vill vara utan jag var den person mina klasskamrater hade bestämt att jag skulle vara. Jag hatar när folk tvingar in mig i ett fack och sätter en felaktig ettikett på mig. För det är ju så, att om man får höra något tillräckligt många gånger tror man ju tillslut på det. Trots att det handlar om en själv. Även om jag vet att det är en stor fet lögn så börjar man till slut tro på det man hör. Det kallas för hjärntvätt. Och det är något som människor för det mesta är ganska bra på. Man hjärntvättas att tro att en viss person är bättre än någon annan. Att man inte är tillräckligt bra, tillräckligt snygg, tillräckligt smal. Att man måste passa in och vara som alla andra. Jag var hon, den ingen ville vara med egentligen, men som inte var så missanpassad att hon mobbades. Jag var den som var i utkanten. Utanför. Men bara så lite att man inte hade rätt att klaga över sin situation. Ja, det var jag. Då. Nu är jag fri.

Kommentarer
Postat av: fellow human

bilfärden var ett äventyr så gott som något kan man verkligen säga. Calle skrattade åt oss.
men du, tänk inte på dina love troubles för du ska te hultsfred och finns inte det snyggt hångelmaterial där så ska du te arvika, och seriösa undersökningar har visat att franz ferdinand fans är heta ;)

2006-05-17 @ 16:12:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0