Läs Unns tankar

I'm all alone! There's noone here beside me! För jag har fått ansvaret att stänga kontoret idag. Ja, som ni kanske gissade så sitter jag här och smygbloggar på jobbet. Fast jag vet inte varför jag smygbloggar egentligen, jag menar, Ebba Von Sydow får ju blogga på jobbet borde jag inte också få det då?
Jo....så måste det vara. Och jag har faktiskt gjort klart de uppgifter jag hade fått.  Så då kan det ju inte vara så farligt. Hoppas bara inte datorn krachar av virus eller något annat sådant dumt för det vore dåligt. Väldigt dåligt.

Idag har varit en lite skum dag. Jag har inte haft någon tidsuppfattning alls då jag större delen av dagen varit hög på kaffe och socker. Igår hade jag verkligen tänkt sova ikapp efter Hultsfred men så kom Malin och behövde talka lite. Så det blev ju inte speciellt mycket sömn för min del igår. Idag var jag TRÖTT. Jag bet min solariebruna tandreglerare i fingret då min reaktionsförmåga imorse var den kassaste jag någonsin upplevt. Han sa till mig att det nog var bäst att jag gick hem och sov några timar till.

På vägen från tandis till jobbet köpte jag en islatte och en enorm chokladkaka. Väl på jobbet svepte jag några koppar kaffe och petade i mig några sf-godisar som är ämnade för kunderna. Jag har druckit helt tokigt mycket kaffe idag. Så nu springer jag på toaletten stup i kvarten. Det är det jobbigaste sidoeffekten av att dricka kaffe, min blåsa tappar all självbehärskning.

Lunchtimme är ett dåligt påhitt. För då det aldrig tar en hel timme att äta sin mat blir det alltid så att man går en liten sväng på stan. Idag var det skoaffärerna som fick besök av mig. Jag beslöt ju igår att jag skulle söka efter ett par snygg, sköna sommarskor och jag har hittat dem. Så fina och så tokigt sköna, de satt som gjutna på mina arma små 39:or till fötter. Jag blev förälskad! Inte kär men sannerligen förtjust. De var ju i princip perfekta! Det tyckte jag tills jag fick syn på prislappen: 950 pluringar! Sheisse! Det är ju helt snuskigt dyrt! Varför skulle de vara så expensive? Nu sitter jag därför och dividerar med mig själv om jag vill lägga 950 stycken av mina pengar på dessa niceiga skodon. Jag har ju faktiskt fått större paycheck men 950 kronor är likväl mycket för ett par sommarskor. Hade jag blivit kär i dem så hade jag slagit till direkt, det vet jag, men nu var det ju inte kärlek vid första ögonkastet. Eller jo lite grann. Men jag är helt övertygad om att kärleken till dessa skor skulle kunna  växa och bli något väldigt vackert och bestående. Varför kunde de inte ha kostat 500, då hade ju de små raringarna varit i min ägo nu!

Snart slutar jag. Det är mindre än en halvtimme kvar nu. Nedräkninen är påbörjad.

Jag har lust att bli tokigt kär! Jätte kär! Nu när jag jobbar igen så minns jag ju hur det var förra sommaren när jag var tillsammans med Hans. Hur jag så fort klockan slagit sex slängde mig på cyckeln för att så fort jag kunde cyckla hem för att äta och duscha och sedan trampa mig ut till teleborg. Det tog aldrig mer än 40 minuter från det att jag lämnat jobbet tills dess att jag var hos honom. Det gick undan kan man säga. Men det är ju så, man vill ju inte missa en minut av tiden tillsammans med den man är kär i. Innan har jag haft svårt att minnas det som var bra med oss men nu kommer det tillbaka. Jag är glad att det är över men det är härliga minnen. Minnena av början, när allt var nytt, fint och oförstört. Jag vill ha någonting nytt nu. Jag vill ha känslorna igen. Pirret i magen. Känslan av att vara kär.

Till helgen är det midsommar, jag hoppas att jag kan haka på Malin ner till hennes stuga. Fast om det kommer lite människor till Hycklinge så kan jag tänka mig att åka dit också. Vi får se hur det blir. Möjligheterna att spana på snygga människor är nog betydligt större i Blekinge än i Östergötland.

Nu ska jag göra butiken klar för stängning. I'm going home!