Läs Unns tankar

Jag besitter ju en viss facination för kylskåp. En del av de som känner mig kanske har märkt det. Jag vet inte. Kanske. Vad märker människor om mig? Märks jag överhuvutaget?
Men iallafall. Kylskåp.
Jag satte örat mot sidan av vårt kylskåp och lyssnade lite. Lyssnade på det ljud som det gav ut då det kämpade för att behålla en lagom sval temperatur för att maten vi väljer att förvara där inte ska ruttna bort.
Det lät som färjan vi åkte med när vi skulle åka till Åland för att fira pappas 50-års dag. Färjan som stånkade på genom det kalla vattnet för att vi skulle kunna åka dit vi ville.
Precis så lät vårt kylskåp, fast inte riktigt lika högt. Jag kunde höra precis hur mycket det jobbade för att nå upp till de krav som ställs på det. Att bevara maten som vi stoppar in där. Det är kylskåpets uppgift.
Oftast lyckas det mycket bra med denna uppgift, men ibland, ytterst sällan blir det strömavbrott en så lång stund att maten kylskåpet försöker bevara blir dålig. Hur mycket kylskåpet än försöker kan det inte göra sitt jobb efter som det inte finns någon elektricitet som kan hålla igång det.

När jag satt där på köksbänken med örat mot kylskåpsväggen kändes bra att höra att någon annan, om än ett kylskåp, också kämpade med en uppgift.

Min uppgift är att leva, men vissa dagar saknar jag bara elektriciteten som får mig att fungera.